Tänka mindre fel
Inför min 18-årsdag ordnade jag en fest för 270 personer. Hyrde lokal, DJ, vakter och fotograf. Skapade ett Facebook-event och bjöd in. Sålde biljetter och planerade outfit. Mina föräldrar var inte superexalterade eftersom jag hade gått back 10 000 kr om ingen hade kommit. Men jag trodde på idén, folk kom, festen blev lyckad och utöver ett kul minne fick jag också med mig 4 000 kr i vinst. Syftet med att ta upp detta är inte främst att informera er om att jag som sjuttonåring stundtals hade god intuition, utan att illustrera hur mitt dittills outtalade, men självklara och grundläggande antagande ”vuxna/auktoriteter har rätt” sattes i gungning. Mina föräldrars skepsis mot festen som blev så lyckad, tillsammans med en rad andra händelser – läraren som påstod något som Google snabbt dementerade, redaktören på Vestmanlands Läns tidnings ungdomsredaktion som föreslog ändringar i min krönika som förstörde hela poängen – bidrog till att ett frö av tvivel började gro: om vuxna/auktoriteter hade fel nu, när mer hade de fel?
Jag vill förstå hur världen är beskaffad och gillar filosofi eftersom ämnet, genom noggrant resonerande, gör ett ärligt försök att närma sig detta. Man talar om premisser som leder fram till en slutsats och att dessa tillsammans utgör ett argument. Premisserna utgörs av olika påståenden. I logiskt giltiga argument är slutsatsen en logisk konsekvens av premisserna: om premisserna är sanna följer det logiskt att slutsatsen också måste vara sann. Om slutsatsen inte är sann beror det på att någon (eller flera) av premisserna inte är sann(a). Det är således premisserna som är intressanta, eftersom slutsatsen bara följer av dessa.
Ett exempel:
Premiss 1: Om jag slår tån i en tröskel, så får jag ont
Premiss 2: Jag slår tån i en tröskel
Slutsats: Jag får ont
Om det är sant att jag får ont om jag slår tån i en tröskel (premiss 1) och att jag slår tån i en tröskel (premiss 2) följer det logiskt att det är sant att jag får ont (slutsatsen). Att ta fram ett logiskt giltigt argument för varför feminism är nice är en uppgift för en kandidatuppsats, så läs inte detta som mitt slutgiltiga bidrag, men för att ge ett exempel på hur metoden kan användas för att analysera argument som är mindre lol än att slå tår i trösklar:
Premiss 1: det råder inte jämställdhet idag (och definiera ”jämställdhet”)
Premiss 2: att uppnå jämställdhet är önskvärt (och klargör varför det är önskvärt)
Premiss 3: feminism är ett bra sätt för att uppnå jämställdhet (och definiera ”feminism” och ”ett bra sätt”)
Premiss 4: om det är önskvärt att uppnå jämställdhet, och feminism är ett bra sätt för att uppnå jämställdhet, så är feminism nice
Slutsats: feminism är nice
Om argumentet ovan inte är logiskt giltigt och det inte är sant att feminism är nice (slutsatsen), så är det för att någon (eller flera) av premisserna inte är sann(a). I en värdelös diskussion om feminism gapar två sidor ”Feminism är nice!” respektive ”Feminism är onice!”, det vill säga skriker slutsatser. I en potentiellt mer givande diskussion klargör man vilken premiss man är oense om och varför och utgår därifrån. Återigen: i ett logiskt giltigt argument är slutsatsen är bara en logisk följd av premisserna, det intressanta ligger således i premisserna.
Argument i samtal, debattartiklar och klassrumsdiskussioner är (tyvärr) sällan uppställda enligt ovan. Det man tydligt ”ser” är slutsatserna. ”Tillåt vinster i välfärden!”, ”Plugga juridik!”, ”Kapitalism är sämst!”. Eftersom det intressanta ligger i premisserna använder jag uppställning ovan för att analysera vad som sägs. Genom att fråga varför ett antal gånger kan man närma sig vilka antaganden, värderingar, fakta och mål (dvs premisser) slutsatsen kommer ifrån. Det kan till exempel finnas många skäl (premisser) till att föräldrar vill föreslå en viss utbildning (slutsats). De kanske bedömer att den vore ett bra steg på vägen mot ens långsiktiga mål:
Premiss 1: ditt långsiktiga mål är att leva Suits life
Premiss 2: du borde välja en utbildning som är ett bra steg på vägen mot ditt långsiktiga mål
Premiss 3: juristutbildningen är ett bra steg på vägen mot att leva Suits life
Slutsats: du borde välja juristutbildningen
Det kan också vara så att utbildningen framför allt är ett effektivt medel för föräldrarna att få status:
Premiss 1: du borde välja den utbildning som ger oss status
Premiss 2: juristutbildningen ger oss status
Slutsats: du borde välja juristutbildningen
Utbildningen som föreslås är densamma i båda fallen, men beroende på varifrån rekommendationen kommer kan den leda en väldigt rätt eller väldigt fel. Det intressanta ligger i varför.
När man går genom livet med metoden ovan och tar för vana att bemöta påståenden med varför blir man inte bara socialt påfrestande, man inser också att: inte bara har vuxna inte alltid rätt, det är sällan någon säger något riktigt genomtänkt. Man tror att folk har goda skäl för sina åsikter och handlingar, men efter några ”varför?” stöter man ofta på: ”Så är det bara”. ”Sunt förnuft”. ”Så har det alltid varit”. ”För att mina föräldrar/mitt land/min kultur/min generation/mina vänner/min skola/min religion/mitt parti/de personer jag följer på Instagram/Twitter/bloggar/alla andra säger/gör/tycker så”. Anledningar som är otillräckliga om man vill förstå, eller avgöra rimligheten i, hur verkligheten är beskaffad. Om sådana premisser hade varit giltiga hade vi fortfarande tyckt att slaveri, en platt jord och kvinnor utan rösträtt var bra idéer. Det faktum att någon säger något säger i sig inget om huruvida det är vare sig sant eller rimligt. Huruvida något är sant eller inte beror bara på hur det faktiskt ligger till, och det kan man närma sig genom att noggrant observera och resonera. För att avgöra om något är rimligt eller inte behöver man först ta fram en rimlighetens måttstock mot vilken man mäter fenomenet. Att göra det ordentligt innebär i praktiken att gå till botten med vad som är rätt och fel = det lilla projektet som sysselsatt filosofer i några tusen år.
: – D
Den lämpliga metoden för seminarier i filosofi är inte nödvändigtvis den lämpliga metoden för alla situationer i livet, därför behöver det inte vara ett problem att folks uppfattningar och handlingar sällan är resultatet av noggrant resonerande. Olika situationer förordar olika typer av tänkande och beslutsfattande och ganska ofta är det inte bara problemfritt, utan rentav önskvärt, att imitera andra. Jag kopierar gärna folk på Instagram rakt av när det kommer till exempelvis inredning eftersom det innebär att jag får ett bra resultat genom minimal ansträngning. Men i andra situationer kan det definitivt bli ett problem att agera på slutsatser som man inte tänkt igenom. Att aktörer tar beslut om hur de ska förbättra världen baserat på vad som känns bra snarare än vad som gör bra innebär att vi missar möjligheten att rädda miljontals liv. Att människor äter kött på det sätt vi gör idag och rättfärdigar det med oerhört svaga premisser som ”det är gott” och ”så har vi alltid gjort” håller liv i en industri som jag gissar att framtida generationer kommer att titta på oss med avsky för. Mina föräldrars skepsis mot min 18-årsfest grundande sig inte i en noggrann analys, utan i en känsla av oro och osäkerhet. Tänk om ingen kommer, tänk om du går back 10 000 kr. Men ”tänk om” är sällan användbart utan sällskap av sannolikhet. Man måste fråga sig: vad har vi goda skäl att förvänta oss? I Västerås fanns vid tidpunkten hundratals ungdomar vars helgprojekt ”Hitta fest” var så omfattande att de var beredda att åka 50 minuter svarttaxi till en nedgången klubbstuga mitt ute i skogen på fredagskvällarna. Det fanns anledning att tro att de skulle vara villiga att betala 70 kr för att få festa i en nice lokal i stan tillsammans med alla sina kompisar.
Jag är inne på min tredje högskoleutbildning och det har legat till grund för motstånd som jag också härleder till glappet mellan noggrant resonerande och conventional wisdom. I det senare finns ett antagande om att snabbt komma på plats. Säkra tryggheten. Trygg utbildning, tryggt heltidsjobb, trygg man, trygg villa, tryggt liv. Och med det målet framstår det onekligen som en dålig strategi att hoppa av utbildningar som ser bra ut på pappret. Men mitt mål har aldrig varit att snabbt säkra tryggheten. Mitt mål är ett meningsfullt liv. Då är det enda rimliga att söka sig vidare när man märker att det man gör varken känns i hjärtat på riktigt nu eller kommer att leda en till det som gör det. Och inte bara är detta något jag säger för att det låter bra, forskning bekräftar att det är oerhört svårt att på förhand tänka ut rätt livsbana och sedan gå raka vägen dit. Magkänslan är en strålande vägvisare i situationer man upplevt många gånger tidigare, men har inte mycket att komma med när det gäller sådant man inte har någon erfarenhet av, vilket är fallet med utbildnings- och karriärsval. Det är omöjligt att i förväg föreställa sig och utvärdera alla faktorer som kommer att spela in. Man behöver därför testa, reflektera, justera, testa igen och fortsätta så tills man hittar det som passar en på riktigt.
Här skulle någon kunna invända att man såklart vill hitta den sysselsättning som passar en strålande, men att den riktiga världen inte fungerar så. Att strävan efter att säkra tryggheten inte bara är en personlig preferens om vad ett bra liv innebär, utan en objektivt rationell strategi givet den värld vi lever i. Men stämmer det verkligen? Anledningen till att jag har självförverkligande mål är ju för att jag, tack vare de senaste decenniernas ökning i levnadsstandard, kan behandla tryggheten som en hygienfaktor. Det vill säga: frånvaron av trygghet får mig att må dåligt, varför jag vill hålla den på en okej nivå, men jag behöver inte maximera tryggheten. Mina mor- och farföräldrars ”allt går åt helvete” innebar att de kunde hamna på gatan, för mig innebär det att jag inte kan försörja mig på det som går i linje med mitt självförverkligande och därför får ”falla tillbaka” på ett ”vanligt ekonomijobb”. Går det ”riktigt illa” behöver jag kanske flytta hem till mina föräldrar tillfälligt. Morfars worst case scenario var farligt. Mitt är känslomässigt jobbigt och understimulerande, men innebär fortfarande en levnadsstandard som är förunnad några få procent av världens befolkning. Det ger mig goda skäl att se annorlunda på trygghet och risk än morfar.
Mina föräldrar ville mitt bästa när de var skeptiska till min fest, likaså de som har tyckt att det är en dålig idé att hoppa på och av utbildningar gång på gång. Människor som ägnar sig åt ineffektiva rädda världen-insatser gör det utifrån en vilja att göra gott. Och de som äter kött gör det inte primärt för att de önskar bidra till enormt lidande. Men goda intentioner garanterar inte goda resultat. När beslut och uppfattningar får viktiga konsekvenser för mig och andra försöker jag därför vara kompromisslös i mitt eftersträvande av goda skäl. Beslut om hur jag vill lägga upp mitt enda liv, vem jag vill vara, vad jag vill göra av min tid och hur jag vill använda min förmåga för att förbättra världen är alldeles för viktiga för att vara resultatet av slarvigt tänkande.
Eftersom världen är, liksom, komplex är det svårt att ha konsekventa och sanningsenliga uppfattningar om något. Jag kan inte ge ett enda exempel på ett resonemang jag bär på som är perfekt logiskt giltigt. Men det faktum att man inte kan nå ända fram är inget argument för att vara långt ifrån. Mitt mål är inte att ha fulländade resonemang om allt, mitt mål är att ha så lite fel som möjligt när det är viktigt. Genom noggrant resonerande kan jag förhoppningsvis undvika i alla fall de största misstagen. Den lyckoforskning som psykologer, filosofer och läkare tagit fram ger förmodligen inte hela svaret på hur jag ska lägga upp mitt liv, men tycks ändå vara en bättre vägvisare 2019 än det recept som var relevant för farmor och farfar. Vuxna och auktoriteter har såklart rätt ibland, men om målet är att förstå världen och fatta välgrundade beslut tycks en bättre strategi vara att förlita sig på giltiga premisser. Det finns gott om smarta personer som man gör klokt i att lyssna jävligt noga på, men innan man låter andras slutsatser påverka ens liv finns det goda skäl att dubbelkolla att de vet vad de pratar om: Varför?