Vem är din sim?

Jag har gjort lite olika grejer sedan jag tog studenten för sju år sedan. Bott i London, Västerås, Göteborg, Uppsala och Stockholm. Jobbat i butiker, snabbmatsrestauranger och på ekonomiavdelningar. Pluggat politiskt kandidatprogram, filosofi och ekonomi. Under vissa perioder har jag mått väldigt bra, och under andra ganska dåligt. Varit orkeslös, nedstämd och oinspirerad. 

• 

• 

Ett seminarium på Handels som jag har haft nytta av I LIVET handlade om emotionell intelligens och självkännedom. Vår lärare pratade om att känslor är reaktioner på hur väl viktiga behov blir tillfredsställda. Om viktiga behov blir tillfredsställda upplever man positiva känslor, och om de inte blir tillfredsställda upplever man negativa känslor. Om någon är nedlåtande mot mig upplever jag ilska eftersom mitt behov av respekt inte blir tillfredsställt och om jag tillbringar för många timmar i ett intensivt socialt sammanhang upplever jag trötthet och frustration eftersom mitt behov av ostördhet inte blir tillfredsställt. De känslor man upplever kan med andra ord användas för att härleda vilka behov man behöver tillfredsställa för att må bra.  

Likt en Sim traskar man runt med olika behovsstaplar, och färgen på diamanten ovanför ens huvud bestäms av nyanserna i staplarna. Om någon skulle ha den dåliga smaken att inte ha ägnat sju timmar om dagen åt The Sims 2002-2004 och därför inte förstår den referensen kommer här en ful bild från internet:

Simarnas behov illustreras av staplarna i det nedre högra hörnet. En sammanvägning av hur väl deras behov är tillfredsställda syns i diamanten ovanför deras huvud. Grön diamant = simarnas behov är väl tillfredsställda. Röd diamant = simarnas behov är otillfredsställda.

Det som är fett med att se simarnas staplar är att det underlättar att få dem att må bra, eftersom man hela tiden ser vad de behöver. När ens sim börjar må skit över sin hygien ser man att skit-måendet beror på just bristande hygien, och då säger man åt simen att ta en dusch, och sedan mår simen bra igen. IRL finns det, liksom simarnas hygien, behov som tar sig tydliga uttryck. När min mage kurrar är det tydligt att jag är hungrig och när mina ögonlock börjar klippa är det tydligt att jag är trött. Andra behov är också viktiga för mitt välmående, men tar sig inte lika tydliga uttryck. Liksom hunger och sömn orsakar de känslomässiga reaktioner beroende på hur väl de blir tillfredsställda, men när jag känner mig ängslig och osäker är det inte nödvändigtvis tydligt att det är behovet av tillhörighet som är otillfredsställt. Om man regelbundet reflekterar över vilka behov som ligger bakom de känslor man upplever kan man dock börja se mönster. I vissa situationer tycks man återkommande uppleva positiva känslor, och i vissa tycks man återkommande uppleva negativa känslor. Man kan med andra ord börja närma sig ett The Sims-liknande scenario där man har koll på vilka staplar man har, hur de beter sig och vad som behövs för att de ska bli gröna. Ett scenario där man kan härleda färgförändringar i diamanten ovanför sitt huvud till färgförändringar i underliggande staplar. Det vill säga: man kan börja förstå sina behov och hur de påverkar ens välmående.

En ganska omskakande insikt av detta är: men då är det ju ”bara” att köra samma taktik i sitt liv som i The Sims? Göra det som gör ens staplar gröna? Om mitt välmående är en verkan som kommer från en orsak, och jag vet vad den orsaken är, då är det ju ”bara” att utforma mitt liv på ett sätt som ökar sannolikheten för att orsaken ska hålla sig grön? Dvs utforma mitt liv på ett sätt som ökar sannolikheten för att mina viktiga behov ska bli tillfredsställda.

Att göra det kommer inte leda till att negativa känslor helt elimineras från mitt liv, och poängen är inte att eftersträva ett liv utan jobbiga känslor (dels eftersom sådana ibland orsakas av sådant som ligger utanför ens kontroll, dels eftersom de ibland är ett nödvändigt ont för att uppnå sådant man värdesätter). Men detta antyder att man åtminstone har förutsättningar att undvika att negativa känslor uppstår i onödan. Det gör de om jag gör det svårt för mina staplar att hålla sig gröna, i situationer där jag kan göra det enkelt för dem att hålla sig gröna. Det är att ha ett jobb, relationer och rutiner som inte går i linje med mina viktigaste behov och preferenser. Ett jobb som kräver att jag är reaktiv och träffar mycket människor när jag är metodisk och introvert, eller en partner som tycker att jag borde vara äventyrlig och spontan när jag mest vill beta av titlar på min läslista. Att sådant orsakar negativa känslor är skitonödigt eftersom det kan undvikas genom att utforma mitt liv annorlunda. Det är liksom fullt möjligt att ha ett jobb och en partner som jobbar med mina staplar, inte mot.

Min strategi för välmående är att göra det jävligt enkelt för mig själv att må bra. Jag eftersträvar att basen i mitt liv – de aktiviteter jag ägnar mina dagar åt, mina rutiner, de personer jag tillbringar mest tid med och den person jag är ­– ska vara utformad i enlighet med mina viktigaste behov och preferenser. Genom att göra det ger jag mitt välmående bra förutsättningar – jag ökar sannolikheten för att uppleva positiva känslor, och minskar sannolikheten för att uppleva negativa känslor.

• 

• 

• 

• 

För mig är det enkelt att må bra om mitt liv tillfredsställer behoven/preferenserna meningsfullhet, produktivitet, intellektuell stimulans, rationalitet, effektivitet, kvalitet, utveckling, tydlighet, autonomi, ordning & reda, koll & kontroll, tillhörighet, njutning, passion, humor, inspiration, härligt, vackert, ostördhet, lugn och vila. Det är enkelt för mig att må bra om jag får kanalisera ut min fulla potential i ett meningsfullt livsprojekt. Sätta upp mål, skriva to do-lists, koka kaffe, kavla upp ärmarna och sätta fart. Sitta ostört och skriva. Åstadkomma awesome things with awesome people. Ett liv där jag har meningsfulla relationer. Vänner som jag gillar att promenera och äta middagar med. En partner som jag tycker om att babbla, skratta, samtala, diskutera, vila, hångla, utvecklas, uppnå det vi vill uppnå, gå genom livet, tillsammans med. Tid för vila och träning. Läsa böcker. Laga mat. Promenera i natur. Ta ut mig till house-drop i löpspår och gruppträningssalar. Pyssla med små projekt i mitt life management. Se bra serier och filmer. Äta frukost länge, läsa morgontidningen och bloggar. Lyssna på podcasts. Uppdatera min hjärna med mer kunskap, noggrannare resonemang, större visdom och djupare insikter. Vara i sammanhang där min hjärna blir snurrig av växtvärk. Och krydda denna tillvaro med: AESTHETICALLY PLEASING. Leva, skriva, samtala, get shit done, skratta och äta i vackra miljöer. När mitt liv liknar detta känner jag mig lugn, tillfreds, energifylld, levande, inspirerad, motiverad, får massor av idéer, är as-pepp på att göra grejer och känner en enorm tacksamhet och ödmjukhet över att få vara en del av LIVET. 

När jag sätter ord på ovan slås jag av att det inte är särskilt konstigt att jag har mått dåligt i perioder. Mitt liv har ju vid dessa tillfällen stämt dåligt överens med mina viktiga behov och preferenser. Jag inser också att det liv som gör det enkelt för mig att må bra så himla inte är rocket science att förverkliga. Det är så himla inte praktiskt svårt att utforma den tillvaro jag just beskrev. Det är klart att det kan ta några år att ordna den arbets-och boendesituation jag önskar samt att träffa en person som jag känner att det skulle vara en fröjd att tillbringa tusentals timmar med, men sådant har ju miljontals människor lyckats med före mig. I regel främjas mitt välmående av sådant jag redan gör i stor utsträckning. Låt mig skriva, läsa bra böcker i vackra miljöer och äta goda middagar med nice personer så har vi kommit väldigt långt liksom. Men om det nu inte är särskilt praktiskt svårt att tillfredsställa mina viktiga behov och preferenser, hur kommer det sig då att jag, och förmodligen många med mig, har ägnat så himla mycket liv åt sådant som inte håller staplarna gröna?

En första tröskel handlar förmodligen om självkännedom. För att kunna utforma ett liv som gör det enkelt att må bra är det ju en fördel att först veta vad det innebär. Vilka är mina viktiga behov och preferenser? Vad behöver jag för att må bra? Vad gör att jag mår dåligt? Vilken typ av arbetsuppgifter trivs jag med? Vilken boendesituation? Vilka vänner? Vilken partner?

En andra tröskel tror jag handlar om vilka beslutsregler man använder för viktiga val, om att överhuvudtaget få för sig att sättet på vilket man ska lägga upp sitt liv är med utgångspunkt i sina behov och preferenser. Man tar sina beslut på basis av något, men min upplevelse är att detta något ofta är en känsla av att det bara är så man gör snarare än att man börjar from first principle och ba: vilka är mina viktigaste behov och preferenser? Givet detta: vilket liv är lämpligt att utforma för att göra det enkelt för mig att må bra? Att följa färdiga recept, göra ”det man bara gör”, kan såklart leda till ett liv som man trivs toppen med. Det finns inget egenvärde i att skriva egna recept om de som redan finns tillgängliga leder en dit man vill. Det finns inget egenvärde i att inte göra som alla andra, om att göra som alla andra leder till önskvärda resultat. Det innebär ju bara att uppnå det man vill utan att ödsla begränsade resurser på att trampa upp en egen stig, när det redan finns en färdig motorväg. En förutsättning för att det ska vara lämpligt att följa färdiga recept är dock att de antaganden de bygger på är relevanta även för en själv. Ska man göra som sina föräldrar och kompisar, är det ju en fördel om man faktiskt har liknande behov och preferenser som sina föräldrar och kompisar. Fördelen med att dra ut antagandena bakom de färdiga recepten i ljuset och göra dem explicita, uttala varför det är bara så man gör, är att det underlättar utvärderingen av hur väl de passar en själv. Om de färdiga recepten inte gör det enkelt för en att må bra, är det förmodligen läge att börja skissa på ett eget.

En tredje tröskel tror jag är social och känslomässig. Det makes mycket sense i teorin att lägga upp sitt liv i enlighet med sina behov och preferenser. För att faktiskt förverkliga det livet behöver man prioritera i linje med vad man vill uppnå. Och att prioritera innebär inte bara att tacka nej när vidriga personer föreslår vidriga grejer, utan också att tacka nej när nice personer föreslår nice grejer. Jag gillar att klä upp mig och dricka några glas vin, men min dröm om att skriva gynnas av att vakna med en skarp hjärna som kan producera text. Det är inte praktiskt svårt att en fredagskväll stanna hemma och läsa, men det kan vara socialt svårt att säga nej till kompisen som frågar om man vill följa med ut. Det är inte heller praktiskt svårt att ge skrivandet en ärlig chans under ett år, men den planen är inte nödvändigtvis det mest tillfredsställande svaret man kan ge när släkten undrar vad man ska göra med sitt liv. Jag tycker inte att det verkar praktiskt svårt att utforma mitt drömliv, men det är socialt och känslomässigt svårt att prioritera, sätta gränser och tacka nej, och allt det krävs för att ta sig dit. Att utforma det liv som skulle göra det enkelt för mig att må bra innebär att göra annorlunda än mina föräldrar och många jämnåriga, och det är inte sällan förknippat med en viss känsla av ensamhet. Och eftersom hjärnan är anpassad för en tillvaro för hundratusentals år sedan, när gruppen var avgörande för ens överlevnad, reagerar den inte direkt CHILL på situationer där ens känsla av tillhörighet försämras.

---

Världen är inte utformad för att göra det enkelt för en själv att må bra. Det hade varit toppen för mina behovs-staplar om alla föreläsningar i skolan hade legat på eftermiddagar och om det hade varit fett enkelt att leva på att skriva. Men föreläsningarna låg inte bara på eftermiddagar och det verkar inte vara fett enkelt att leva på att skriva. Det här innebär inte att schemaläggarna och ”samhället” är TASKMÖRTAR som hatar mig, utan snarare att de, på mycket goda grunder, försöker optimera för annat än Mina Preferenser. Det här låter självklart, men jag upplever att många (inklusive mig själv!) kan känna att ”något är fel” när ”världen jobbar mot en” (som i att det man möter utanför dörren inte gör det enkelt för en att må bra). Detta fastän det finns goda skäl att tro att allt därute är designat för att maximera sannolikheten för något annat än det egna välmåendet. System kan vara designade för att tillfredsställa en hygiennivå av välmående – staten försöker säkerställa medborgares grundläggande trygghet och hälsa osv, men de är inte designade för att optimera för Mitt Ultimata Liv. Och det är verkligen jätterimligt. Det finns många punkter både staten och skolan bör placera högre på sina prioriteringslistor än mitt självförverkligande. 

Men det här innebär också att om man bara går ut i världen och låter livet falla ner i knät på en, så finns det inget som garanterar att det som ligger där kommer att hålla ens staplar gröna. Har man haft turen att födas i t ex Sverige får man förmodligen sina mest grundläggande mänskliga behov tillfredsställda. Men det finns inget out there som ser till att ens jobb är meningsfullt, ens egentid tillräcklig eller att ens skolschema stämmer överens med ens *produktiva energier*. När det som gör ens staplar gröna inte går i linje med externa incitamentsystem kan man inte förlita sig på att ens välmående ska lösa sig av sig självt, då behöver man istället aktivt utforma en tillvaro inom vilken det är lätt att må bra. Fortsätta söka sig vidare tills man hittar ett jobb som man längtar till på söndagskvällen. Tacka nej, inte för att man har något annat inplanerat, utan för att man behöver egentid. Strunta i att gå på schemalagda föreläsningar om man är mer produktiv på egen hand.

Mitt välmående är inte rocket science. Om jag tillfredsställer mina viktiga behov och preferenser mår jag i regel bra, och om jag inte gör det mår jag dåligt. Det är inte praktiskt svårt att tillfredsställa dem, men att göra det förutsätter ofta aktiva val, snarare än att passivt låta yttre omständigheter drabba mig. Att göra det enkelt för mina staplar att hålla sig gröna eliminerar inte negativa känslor från mitt liv, men det reducerar negativa känslor som uppstår i onödan och ger mitt välmående bättre förutsättningar. Det ökar sannolikheten för positiva känslor, och minskar sannolikheten för negativa känslor. Det gör det enklare att må bra, och svårare att må dåligt.

Vilket liv gör det enkelt för dig att må bra?