Vad ska jag göra efter Handels?
Skrivandet har legat och stört i bakgrunden i typ tio år. På jobb har jag haft post-its och anteckningsblock bredvid mig på skrivbordet där jag krafsat ner tankar som distraherat mig från uppgiften som ligger framför mig. Jag har varit på väg till föreläsningar men blivit ståendes i hallen i 25 minuter för att få ner något resonemang i telefonen innan jag glömmer bort det. Riskerat mina fingrar och den sista batteritiden i minusgrader för att inte gå miste om formuleringar som dykt upp. Jag har hoppat över tentor för att jag har haft så bra skriv-flow dagarna innan. Krupit ur famnen tillhörande den jag varit tillsammans med när vi ska sova, tassat upp till skrivbordet och slagit upp datorn. Hans undrande blick och vänta, jag måste bara få ner det här. Suttit vägg i vägg med obligatoriska seminarium, från vilka min frånvaro senare resulterat i kompletteringsuppgifter, för att det inte går att sitta av två timmar när hjärnan går på högvarv och fingrarna vill rusa över tangentbordet. Jag har börjat anteckna medan jag gått ut genom dörren, och tittat upp från telefonen vid spärrarna vid Slussen och insett att plånboken ligger kvar hemma. Jag som vanligtvis dubbelkollar fyra gånger att dator-laddare, matlåda och gaffel är med och att spisen är avstängd.
Något händer när skrivandet kickar in. Det är en tillvaro av total närvaro och meningsfullhet. Ett undantagstillstånd där allt annat bara får lösa sig. Där känner jag mig hemma, som att jag är precis där jag ska vara. Det är dit jag längtar när jag gör annat. Om jag lämnar min hjärna i fred, slutar distrahera den, är det till skrivandet den söker sig. Formulerar meningar och resonemang medan jag borstar tänderna, duschar, lagar mat och när jag precis har vaknat. Det finns annat jag tror att jag skulle kunna göra bra, men jag tror att den enda arenan där jag överhuvudtaget skulle ha en chans att åstadkomma något som är stort på riktigt har med en viss typ av skrivande att göra. Jag säger inte att det nödvändigtvis kommer att hända, jag säger bara att om någonstans, så där. För det är skillnad mellan att tycka att något är ganska nice, och att bry sig om det på riktigt. För skrivandet lägger jag med nöje ner tusentals timmar utan att få en krona betalt. Tackar nej till alkohol och sena kvällar för att min hjärna ska fungera bra dagen efter. Hoppar över utlandssemestrar eftersom de kostar tusenlappar, och för tusenlappar måste man jobba i ganska många timmar, och de timmarna lägger jag hellre på att skriva. Jag placerar gärna skrivandet i mitten, och utformar resten av mitt liv runt det.
Trots detta har jag aldrig övervägt skrivandet som livsalternativ tillräckligt seriöst för att förvandla drömmen till en to do-list. Jag har tänkt många what if, men aldrig ordnat praktiska detaljer för att kunna sätta igång. Förmodligen handlar det om att jag, medvetet eller omedvetet, låtit de referenspunkter jag växt upp med sätta mentala ramar för vad man kan göra med sitt liv. Där jag kommer ifrån jobbar man inte med att skriva. Det kanske kan vara en hobby, men det är inget man försörjer sig på. Inga föräldrar skriver. Allas föräldrar är ingenjörer, sjuksköterskor, lärare och ekonomer. De jobbar på ABB och Bombardier. Har jobb som är tydliga, konkreta och trygga. Någon skriver uppenbarligen, för i bokhyllan står böcker och i tidningen finns text, men det är några andra som gör det.
En insikt som följer av att utsätta sig för nya sammanhang är att det som är självklart på ett ställe, inte nödvändigtvis är det på ett annat. Under de senaste tre åren har jag tillbringat ganska mycket tid med de som jag antar är dessa ”andra”. På Handels går personer vars föräldrar är några av Sveriges mest framgångsrika skribenter. På Handels har några av Sveriges mest framgångsrika skribenter själva gått. Och på Handels ligger ”skriva” inom ramarna för vad man kan göra med sitt liv. Jag har regelbundet blivit imponerad av personer i min klass, men vad jag har insett av att ha tillbringat mycket tid omgiven av dessa ”andra”, dessa individer som tydligen ska göra allt det där som vi i Västerås inte ska göra, är att det som framför allt skiljer oss åt inte är förmåga, utan vad vi överhuvudtaget får för oss att ge en chans.
Kanske är det för att jag efter tre år på Handels har slutat reagera på den retorik som under de första veckorna fick mig att le generat och himla med ögonen. Ni är Sveriges framtid. Ni kan göra vad ni vill när ni går ut härifrån. Ta er grej och uträtta stordåd. Kanske beror det på att rösten i bakhuvudet fortsätter tjata om att det jag egentligen ska göra är att skriva, och att jag märker att det leder till att jag inte tar mig an något annat helhjärtat. Kanske beror det på att jag har hittat sammanhang där personer har som mål att utforma ramarna för en mänsklig tillvaro på Mars, och att det som referenspunkt för vad man kan göra med sitt liv, snarare än ”ingenjör på Bombardier i Västerås”, på ett väldigt tillfredsställande vis plötsligt får skrivandet att framstå som ganska genomförbart. Kanske är det för att jag har börjat eftersträva att resonera from first principle vid viktiga beslut, och att det har lett till slutsatsen att om jag inte ska ägna mitt enda liv åt min högsta dröm, ska det åtminstone vara för att verkligheten ger mig goda skäl att tro att det inte finns tillräckligt med potential i mitt skrivande, inte för att dogma från min uppväxt hindrar mig från att ens försöka. Förmodligen är det en kombination av nyss nämnda, men nu har jag i alla fall fått för mig att göra som dessa ”andra” och ge det en chans. Nu har jag, äntligen, förvandlat skrivandet till en to do-list.
Jag är klar med min kandidat, och det jag tänkte göra nu är att ägna ett år åt att ge skrivandet en ärlig chans. Ta det från att vara parenteser i livet till att placera det i centrum. Plocka fram listan över blogginlägg som jag verkligen vill skriva, och skriva dem. Göra det helhjärtat och ordentligt. Göra de prioriteringar och skapa de rutiner i mitt liv som krävs för att det ska bli av. Jag kommer att läsa en distanskurs som ger mig CSN, samt jobba cirka 20 % per vecka. Målet med det här är inte att slå igenom. Det är inte nu eller aldrig. Mina favorit-skribenter är i regel dubbelt så gamla som jag själv och jag förväntar mig inte att min förmåga ska utvecklas i någon snabbare takt än deras. Målet är snarare att få mer information om hur skrivandet står sig när jag utsätter det för verkligheten. Dess förstaplats på livsalternativs-listan bygger ju nämligen på två antaganden:
1. Att jag skulle trivas ypperligt med ett liv där jag får ägna en stor del av min produktiva tid åt att skriva en viss typ av texter.
2. Att skrivandet har tillräckligt stor potential för att jag ska kunna använda det som mitt verktyg för att förbättra världen så mycket som möjligt, samt få en rimlig inkomst för det.
Om de antagandena stämmer är skrivandet indeed ett topp-alternativ. Det innebär ju en tillvaro som utgör mitt, liksom, drömliv. Men eftersom jag aldrig har gett skrivandet en ordentlig chans så vet jag varken hur jag skulle trivas med ett liv där jag skriver skitmycket eller vilken potential som finns i en sådan ansträngning. Det är klart att skrivandet framstår som min ultimata livssituation när jag förknippar det med korta, intensiva infall av total närvaro. Men hur är det som vardag? Jag vill att den skrivande tillvaron om ett år ska ha blivit stött och blött i verkligheten, så att jag kan jämföra det med andra alternativ.
Det deltidsjobb jag kommer att ha är det jag tror att jag borde göra om skrivandet inte har tillräckligt stor potential: jobba med kommunikation, strategi och operationellt arbete i en organisation vars mål är att förbättra världen så mycket som möjligt. Jag ska vara Head of Operations & Communications på Effektiv Altruism Sverige. När jag berättade om tjänsten för farfar så lyssnade han uppmärksamt, och bad sedan om skriftligt material så att han skulle kunna läsa på, stryka under och repetera (haha<333). I det KOMPENDIUM jag har sammanställt och distribuerat till familjemedlemmar som försöker förstå vad jag ska göra med mitt liv kan man läsa ungefär detta:
Effektiv altruism är en filosofi och (internationell) social rörelse som tar avstamp i frågan ”Hur kan man göra så mycket gott som möjligt?” och som har den inte super-slappa ambitionen att ge ett så tillfredsställande svar som möjligt. Dvs med hjälp av förnuft och vetenskapliga metoder. På köpet kommer en rad andra frågor, som man försöker besvara enligt samma metodik, till exempel: Vilka är världens största och viktigaste problem? Hur tacklar man dem effektivast? Hur kan man som individ göra störst skillnad med sina resurser? Vart ska man donera sina pengar för att de ska göra störst skillnad? Vilken karriär ska man välja? Effektiv altruism som rörelse består av organisationer och individer som på olika sätt jobbar med att försöka besvara bl a frågorna ovan och agera på de svar man kommit fram till. Effektiv Altruism Sverige, där jag är anställd, är en ideell förening som jobbar med att sprida kunskap om de här idéerna, bygga ett community för personer som tilltalas av dem och hjälpa individer som vill förbättra världen att göra det på ett sätt som inte bara känns bra, utan som också gör väldigt mycket bra.
Att komma i kontakt med effektiv altruism var ju lite som att hitta hem för mig. Kombinationen av hjärna, hjärta och uppkavlade ärmar. Det mest meningsfulla målet jag kan tänka mig, stor intellektuell integritet i utformandet av strategin för att nå dit och imponerande förmågor med vilka man tar sig an den planen. Är så tacksam över att få vara i ett sammanhang som inspirerar mig till så jävla vettiga grejer. Läs bättre böcker. Tänk större. Utveckla dina förmågor. Resonera noggrannare. Fokusera på de största och viktigaste frågorna. Använd din fulla potential för att förbättra världen så mycket som möjligt.
Att jobba för Effektiv Altruism Sverige är att jobba för min favorit-organisation, och att göra det som Head of Operations & Communications är att göra det i en roll om vilken jag under arbetsintervjun kunde göra det väldigt befriande: säga att jag genuint tror att den skulle passa mig skitbra. Jag har ingen övre gräns för hur mycket stimulans jag finner i att fundera över hur begränsade resurser ska användas för att uppnå meningsfulla mål, och att jobba med Operations handlar om exakt det: se till att det som görs i den dagliga verksamheten på effektivast möjliga sätt bidrar till organisationens mål. Och så har jag skrivit, fotat och publicerat regelbundet i över tio år pga liksom: jag tycker att det är skitkul.
Jag har trivts bra på Handels. Samt känt: JAG HAR SÅ MYCKET I MIG SOM VILL UT kan jag bara få rikta min förmåga mot något som jag faktiskt, verkligen, på riktigt, bryr mig skitmycket om. Det här året ska jag ägna mig åt det jag genuint bryr mig mest skitmycket om: skrivandet och effektiv altruism. Det är som att ba: varsågod, här är spelplanen, det är bara att sätta igång.
Så, vad kan ni förvänta er av den här bloggen? Jag eftersträvar att publicera inlägg regelbundet, men lägger samtidigt stor vikt vid att det jag ger ifrån mig ska vara ordentligt genomarbetat, och vet inte än med vilken takt jag kan producera inlägg som håller den kvalitet jag önskar. Det får lite visa sig under resans gång. Min favoritbloggare var i princip frånvarande i ett år pga ägnade sig åt en ”massive post”, och jag tycker liksom att det är rimligt. Det tar tid att göra saker ordentligt. Min nuvarande hypotes är att jag kommer att publicera inlägg oftare än en gång i månaden, men förmodligen inte oftare än en gång i veckan. Jag har skapat en mejllista. Om man vill slippa antiklimaxet i att gå in på bloggen och se samma rubrikhelvete stirra på en ytterligare en dag så kan man skriva upp sig på den HÄR, och så får man ett mejl när jag har publicerat ett nytt inlägg. Information Om Nytt Inlägg är det enda syftet mejllistan fyller, och förutsatt att detta är information man vill ta del av borde det vara en mejllista som upplevs som hyfsat o-vidrig. Man kan även prenumerera på bloggen via Bloglovin HÄR.
Med det sagt: låt arbetet med att ge drömjäveln en ärlig chans börja.