Hur YOLO är det att följa sin dröm?
I mitt förra inlägg skrev jag att jag ska ägna ett år åt att ge skrivandet en ärlig chans. Inför andra har jag ibland refererat till det som min ”YOLO-plan” och folk har sagt att det är ”modigt”. Sättet på vilket vi har pratat om det ger sken av att det här innebär vissa ”risker”. Jag gillar att fatta beslut på goda grunder, så när jag får intrycket att det finns något oförnuftigt i skrivsatsningen upplever jag oro och stress. När jag försöker se klart på situationen har jag dock svårt att se hur de känslorna skulle vara befogade. Jag upplever snarare att vi automatiskt, men felaktigt, stämplar okonventionella val som riskfyllda och irrationella, vilket gör att planer som kanske make sense riskerar att framstå som svårare, läskigare och mer YOLO än vad de nödvändigtvis är.
Att göra livsval är att ta beslut under osäkerhet – man vet inte exakt vad olika alternativ kommer att innebära, men behöver trots detta välja. I brist på möjligheten att ta beslut baserat på vad man vet med säkerhet, kan man som näst bästa alternativ ta beslut baserat på vad man har goda skäl att förvänta sig. Man gör en bedömning av vilka konsekvenser som kan följa av valet, och hur stor sannolikheten är för dessa. Sammantaget får man då ett förväntat utfall. Illustrerat som en ekvation skulle man kunna tänka sig något i stil med nedan:
Förväntat utfall av livsval = möjlig konsekvens 1 * sannolikhet för konsekvens 1 + möjlig konsekvens 2
* sannolikhet för konsekvens 2 + ... möjlig konsekvens Y * sannolikhet för konsekvens Y
Om du läser detta från en mobil kan du behöva svepa åt höger i rutan för att se hela ekvationen.
De möjliga konsekvenserna kan vara både positiva och negativa och av olika karaktär – t ex monetära, känslomässiga och praktiska. En möjlig negativ konsekvens av mitt skrivinitiativ är att min studieskuld ökar med 130 000 kr. Den konsekvensen är väldigt sannolik eftersom jag i dagsläget ser CSN som det bästa sättet att ”finansiera” min plan:
Förväntat utfall av att ge skrivandet en ärlig chans i ett år = -130 000 kr * hög sannolikhet
En sannolik positiv konsekvens är att jag kommer att få mer information om hur min ”dröm” klarar sig i verkligheten:
Förväntat utfall av att ge skrivandet en ärlig chans i ett år = -130 000 kr * hög sannolikhet +
mer information om vilken potential som finns i mitt skrivande * hög sannolikhet
Ekvationen kan fyllas på med ytterligare relevanta konsekvenser av valet, och sannolikheterna för dessa. I min ekvation skulle jag till exempel lägga till möjligheten att påverka världen positivt, att få en inkomst för skrivandet och den meningsfullhet jag skulle uppleva av att få ägna mig åt min favvo-aktivitet:
Förväntat utfall av att ge skrivandet en ärlig chans i ett år = -130 000 kr * hög sannolikhet +
mer information om vilken potential som finns i mitt skrivande * hög sannolikhet + få leva
Livets Liv och dagligen vara gråtig av tacksamhet för att jag får ägna min tid åt det jag vill *
sannolikhet + förbättra världen * sannolikhet + inkomst * sannolikhet
Den här ekvationen är, som ni ser, jävligt oexakt och lämnar den noggrant lagde (inklusive mig själv) otillfredsställd. Konsekvenserna är ju inte ens uttryckta i samma enhet, det är ju pengar och känslor och världsförbättring om vartannat, så hur ska man kunna addera dem? I vilken enhet uttrycks det förväntade utfallet? Det här är helt rimliga invändningar som jag kommer att ignorera eftersom poängen med det här inlägget inte är att ta fram en robust ekvation för att utvärdera livsval. Poängen är, och det här kan även en otillfredsställande ekvation hjälpa till att illustrera: min upplevelse är att vi drar automatiska slutsatser om vilka utfall man kan förvänta sig av vissa val bara för att de kategoriseras som ”okonventionella”, och att detta beror på att vi drar automatiska slutsatser om komponenterna i ekvationen. Vi tar liksom lite för givet att okonventionella val innebär att riskera stora negativa konsekvenser och en låg sannolikhet att lyckas. Med andra ord, när vi hör om ett okonventionellt val drar vi automatiska slutsatser om hur dessa komponenter ser ut:
Förväntat utfall av livsval = möjlig negativ konsekvens x sannolikhet för negativ konsekvens +
möjlig positiv konsekvens x sannolikhet för positiv konsekvens
Därav YOLO, modigt och läskigt.
Problemet med att oreflekterat anta att de möjliga negativa konsekvenserna är väldigt stora, och att sannolikheten för de positiva konsekvenserna är väldigt liten, är att det snedvrider det förväntade utfallet till att se sämre ut än vad det i verkligheten kanske är. Som i vilken ekvation som helst: när ett negativt tal är väldigt stort och ett positivt tal är väldigt litet (pga multiplicerat med låg sannolikhet) blir differensen negativ. Ett okonventionellt livsval kan såklart ha ett förväntat negativt utfall. Det kan såklart innebära att riskera stora negativa konsekvenser och en låg sannolikhet att lyckas. Men det är inget som per definition gör att okonventionella val har de egenskaperna. Låt oss gå igenom komponenterna en i taget:
Möjliga negativa konsekvenser
Förväntat utfall av livsval = möjlig negativ konsekvens x sannolikhet för negativ konsekvens + möjlig
positiv konsekvens x sannolikhet för positiv konsekvens
Det är hjälpsamt att skriva ner sitt worst case-scenario, eftersom det tydliggör vilken ”botten” man faktiskt riskerar. Mitt värsta tänkbara (ekonomiska) scenario av att ge skrivandet en ärlig chans i ett år är att jag utökar min studieskuld till CSN med 130 000 kr. Det finns ingen anledning att tro att jag inte skulle kunna placera mat på bordet, min ekonomi kommer ju att se ut som under de senaste tre åren. 130 000 kr är såklart mycket pengar, men jag har en trygg utbildning att ”falla tillbaka” på. Om jag om ett år tycker att min privatekonomi är i ett icke-önskvärt tillstånd är det sannolikt att jag kan få ett jobb och ändra på det.
När man bedömer risk är det värdefullt att skilja mellan ”farligt” och ”jobbigt”. Av någon anledning föreställer man sig att ens botten innebär typ hemlöshet, när ett privilegium med att vara medelklassbarn i Sverige 2019 är att man sällan riskerar att falla lägre än till flickrummet hemma hos sina föräldrar. Det vi ser som ”går åt helvete” är en tillvaro som är förunnad några få procent av världens befolkning. Våra worst case scenarios kan definitivt vara känslomässigt, socialt och praktiskt jobbiga, men det är svårt att se att de skulle vara farliga. För mig har det varit värdefullt att inse att jag sällan riskerar mer på vägen mot det jag vill uppnå än andras oförståelse. Jag vill inte riskera farligt, men tycker att det är värt att utsätta sig för potentiellt jobbigt för möjligheten att uppnå awesome grejer i livet.
Det är rimligt att beakta negativa konsekvenser när man utvärderar livsalternativ. Det är också rimligt att tänka klart kring vilka dessa faktiskt är, och därefter ställa dem i proportion till vad man vill uppnå. Många som läser det här har både en högre utbildning och sina föräldrars soffa att falla tillbaka på. Fatta vilka bra grejer som skulle kunna komma av om personer med bra idéer valde att testa vägarna där det värsta som kan hända är att behöva sova på den senare i några månader.
Vi går vidare till nästa komponent:
Sannolikhet för positiva konsekvenser
Förväntat utfall av livsval = möjlig negativ konsekvens x sannolikhet för negativ konsekvens + möjlig
positiv konsekvens x sannolikhet för positiv konsekvens
Två potentiella positiva konsekvenser av att ge skrivandet en ärlig chans är att jag skulle kunna försörja mig på det samt använda det som mitt verktyg för att förbättra världen. Mer specifikt skulle det kunna innebära en inkomst på 250 000 kr per år och att 100 personer väljer en karriär med stor impact som ett resultat av något jag skrivit. Att uppnå detta är inte gjort i en handvändning, men om man gör sina möjliga positiva konsekvenser superkonkreta, snarare än låter dem vara ett abstrakt ”framgång”, är det enklare att utvärdera hur sannolika de är. En inkomst på 250 000 kr per år innebär att i genomsnitt 5 000 personer behöver vara villiga att betala 50 kr årligen för mitt skrivande (eller någon annan kombination av antal personer och belopp som ger produkten 250 000 kr). 5 000 personer låter mycket, men om jag skulle börja skriva på engelska innebär det 0,625 personer per en miljon i världen. Motsvarande 6,25 personer i Sverige. Ändå inte så osannolikt att det inte är värt att ge en chans?
Jag har lite till övers för naivitet när det kommer till att ”följa sin dröm”. Det är ju en FAVVO-historia att J.K. Rowling blev refuserad av 12 förlag innan Harry Potter till slut publicerades. Men av detta följer ju inte att alla som har en passion och fortsätter att försöka kommer att bli miljardärer. Sannolikheten för de positiva konsekvenserna behöver inte vara stor bara för att man känner starkt för något och håller på länge. Dessa historier skulle kunna legitimera att ägna ett liv åt att försöka åstadkomma något som man kanske skulle göra bäst i att ge upp så snabbt som möjligt, så att man kan peka ut en annan riktning istället. Så hur vet man om man är J.K. Rowling eller en person som borde övergå till sin plan B? Det vill säga: hur vet man hur hög sannolikheten är för de positiva konsekvenserna i ens ekvation? Mer information tycks hjälpsamt, och sådan kan man samla på sig genom att göra mindre test. Att Harry Potter blev refuserad 12 gånger utgör en tacksam artikelrubrik, men jag har svårt att tro att J.K. Rowling fick noll indikatorer på att det fanns potential i historien innan den blev utgiven. Den gick inte hem hos förlagen, men det kanske fanns folk i hennes närhet med bra omdöme som trodde på böckerna? Hon kanske märkte att barn som fick läsa Harry Potter blev helt uppslukade? Att ge den här bloggen en ärlig chans under ett år är ett sådant test. Det kommer inte att ge Hela Svaret på vilken potential som finns i skrivandet under ett helt liv, men om jag ger det mitt best shot under så många timmar så borde en eventuell potential åtminstone visa sig i någonting.
Lika lite som jag har till övers för att sätta skygglappar för verkligheten och låta sin starka känsla överdriva sannolikheten för att lyckas, har jag för att använda samma skygglappar för att underskatta densamma. Det man vill åt är ju en rättvisande bild. En sådan kan man närma sig genom att låta rationalitet (dvs förnuft, logik och fakta) snarare än konventioner ligga till grund för sin bedömning.
När Elon Musk tänkte rationellt kom han fram till att det verkar rimligt att kolonisera Mars för att minska sannolikheten för att mänskligheten utrotas av en existentiell katastrof på jorden, och startade SpaceX. Om man 2008 hade tänkt rationellt hade man förmodligen kunnat förutse att influencers skulle bli en GREJ. Man kunde observera att hundratusentals personer var intresserade av att följa bloggares liv dagligen. Samtidigt var det sedan länge känt att det är marknadsföringsmässigt guld när konsumenter får produkt-rekommendationer från någon de känner ett förtroende för. De flesta associerar förmodligen ”ett rationellt karriärval” med något annat än rymdentreprenörer och influencers, men då misstar man rationalitet för att innebära en automatisk slutsats. Rationalitet säger i sig inget om vilken slutsats man ska komma fram till, det handlar om vilken metod man ska använda för att ta sig dit. När världen förändras, förändras också de handlingar som är rationella i den. Att diskvalificera influencer som ”riktigt jobb” bygger inte på vilken verklighet som kan observeras, utan på att låta vana, känslor och tradition ligga till grund för bedömningen av vad ”ett riktigt jobb” är. Det vill säga en metod som är raka motsatsen till rationalitet. Det är okonventionellt att starta ett rymdbolag och att bli influencer, men det är inte nödvändigtvis irrationellt.
Okonventionella val kan såklart vara irrationella. Att starta ett företag för en produkt som det inte finns en efterfrågan för är irrationellt. Det är irrationellt att följa min dröm om att skriva om det inte finns anledning att tro att i genomsnitt 5 000 personer kommer att vara villiga att betala 50 kr om året för det, eller att 100 personer skulle ändra karriärval på grund av det. Men det irrationella ligger inte i det okonventionella, utan i att den ekvation man ställt upp för att bedöma det förväntade utfallet består av komponenter som backas upp av svaga argument. Om någon skulle kunna ge goda skäl till varför jag har tänkt fel om vad som kan förväntas av skrivandet skulle jag lyssna, för det skulle innebära att de antaganden jag använder för att motivera skriv-satsningen inte håller. Däremot ska planen inte förkastas för att konventioner triggar igång automatiska reaktioner av att det man gör med sitt liv efter en ekonomi-examen inte är att blogga.
Det är inte säkert att mitt skriv-år resulterar i de positiva konsekvenser jag hoppas på, liksom att det inte är säkert att investeringar ger avkastning. Men man undviker inte att investera bara för att man inte är helt säker på att få tillbaka sina pengar. Man investerar när man bedömer att den nytta man har goda skäl att förvänta sig är tillräckligt stor för att det ska vara värt att utsätta sig för risken. Okonventionella livsval kan vara YOLO, men de kan också vara resultatet av att tänka klart om komponenterna i ekvationen, snarare än låta dem grumlas av conventional wisdom. Jag har kallat det YOLO att investera några framtida månadslöner i möjligheten att utforma mitt drömliv, men egentligen borde jag nog kalla det irrationellt att låta bli.
Några lästips:
The Cook and the Chef: Musk’s Secret Sauce
How to Pick a Career (That Actually Fits You)
2 Comments
Eden
Hej! Tänkte bara säga att jag älskar din blogg! Inläggen är verkligen genomtänkta och jag blir alltid superinspirerad av dem. Jag skulle lätt kunna tänka mig betala 50 kr per år för att få läsa det du skriver och det tror jag många andra skulle vilja göra också.
You go girl<3
Madeleine Ahlström
Det här gjorde mig så, så glad. Jättetack!