Vem är din sim?
Jag har gjort lite olika grejer sedan jag tog studenten för sju år sedan. Bott i London, Västerås, Göteborg, Uppsala och Stockholm. Jobbat i butiker, snabbmatsrestauranger och på ekonomiavdelningar. Pluggat politiskt kandidatprogram, filosofi och ekonomi. Under vissa perioder har jag mått väldigt bra, och under andra ganska dåligt. Varit orkeslös, nedstämd och oinspirerad.
Ett seminarium på Handels som jag har haft nytta av I LIVET handlade om emotionell intelligens och självkännedom. Vår lärare pratade om att känslor är reaktioner på hur väl viktiga behov blir tillfredsställda. Om viktiga behov blir tillfredsställda upplever man positiva känslor, och om de inte blir tillfredsställda upplever man negativa känslor. Om någon är nedlåtande mot mig upplever jag ilska eftersom mitt behov av respekt inte blir tillfredsställt och om jag tillbringar för många timmar i ett intensivt socialt sammanhang upplever jag trötthet och frustration eftersom mitt behov av ostördhet inte blir tillfredsställt. De känslor man upplever kan med andra ord användas för att härleda vilka behov man behöver tillfredsställa för att må bra.
Likt en Sim traskar man runt med olika behovsstaplar, och färgen på diamanten ovanför ens huvud bestäms av nyanserna i staplarna. Om någon skulle ha den dåliga smaken att inte ha ägnat sju timmar om dagen åt The Sims 2002-2004 och därför inte förstår den referensen kommer här en ful bild från internet:
Simarnas behov illustreras av staplarna i det nedre högra hörnet. En sammanvägning av hur väl deras behov är tillfredsställda syns i diamanten ovanför deras huvud. Grön diamant = simarnas behov är väl tillfredsställda. Röd diamant = simarnas behov är otillfredsställda.
Det som är fett med att se simarnas staplar är att det underlättar att få dem att må bra, eftersom man hela tiden ser vad de behöver. När ens sim börjar må skit över sin hygien ser man att skit-måendet beror på just bristande hygien, och då säger man åt simen att ta en dusch, och sedan mår simen bra igen. IRL finns det, liksom simarnas hygien, behov som tar sig tydliga uttryck. När min mage kurrar är det tydligt att jag är hungrig och när mina ögonlock börjar klippa är det tydligt att jag är trött. Andra behov är också viktiga för mitt välmående, men tar sig inte lika tydliga uttryck. Liksom hunger och sömn orsakar de känslomässiga reaktioner beroende på hur väl de blir tillfredsställda, men när jag känner mig ängslig och osäker är det inte nödvändigtvis tydligt att det är behovet av tillhörighet som är otillfredsställt. Om man regelbundet reflekterar över vilka behov som ligger bakom de känslor man upplever kan man dock börja se mönster. I vissa situationer tycks man återkommande uppleva positiva känslor, och i vissa tycks man återkommande uppleva negativa känslor. Man kan med andra ord börja närma sig ett The Sims-liknande scenario där man har koll på vilka staplar man har, hur de beter sig och vad som behövs för att de ska bli gröna. Ett scenario där man kan härleda färgförändringar i diamanten ovanför sitt huvud till färgförändringar i underliggande staplar. Det vill säga: man kan börja förstå sina behov och hur de påverkar ens välmående.
En ganska omskakande insikt av detta är: men då är det ju ”bara” att köra samma taktik i sitt liv som i The Sims? Göra det som gör ens staplar gröna? Om mitt välmående är en verkan som kommer från en orsak, och jag vet vad den orsaken är, då är det ju ”bara” att utforma mitt liv på ett sätt som ökar sannolikheten för att orsaken ska hålla sig grön? Dvs utforma mitt liv på ett sätt som ökar sannolikheten för att mina viktiga behov ska bli tillfredsställda.
Att göra det kommer inte leda till att negativa känslor helt elimineras från mitt liv, och poängen är inte att eftersträva ett liv utan jobbiga känslor (dels eftersom sådana ibland orsakas av sådant som ligger utanför ens kontroll, dels eftersom de ibland är ett nödvändigt ont för att uppnå sådant man värdesätter). Men detta antyder att man åtminstone har förutsättningar att undvika att negativa känslor uppstår i onödan. Det gör de om jag gör det svårt för mina staplar att hålla sig gröna, i situationer där jag kan göra det enkelt för dem att hålla sig gröna. Det är att ha ett jobb, relationer och rutiner som inte går i linje med mina viktigaste behov och preferenser. Ett jobb som kräver att jag är reaktiv och träffar mycket människor när jag är metodisk och introvert, eller en partner som tycker att jag borde vara äventyrlig och spontan när jag mest vill beta av titlar på min läslista. Att sådant orsakar negativa känslor är skitonödigt eftersom det kan undvikas genom att utforma mitt liv annorlunda. Det är liksom fullt möjligt att ha ett jobb och en partner som jobbar med mina staplar, inte mot.
Min strategi för välmående är att göra det jävligt enkelt för mig själv att må bra. Jag eftersträvar att basen i mitt liv – de aktiviteter jag ägnar mina dagar åt, mina rutiner, de personer jag tillbringar mest tid med och den person jag är – ska vara utformad i enlighet med mina viktigaste behov och preferenser. Genom att göra det ger jag mitt välmående bra förutsättningar – jag ökar sannolikheten för att uppleva positiva känslor, och minskar sannolikheten för att uppleva negativa känslor.
För mig är det enkelt att må bra om mitt liv tillfredsställer behoven/preferenserna meningsfullhet, produktivitet, intellektuell stimulans, rationalitet, effektivitet, kvalitet, utveckling, tydlighet, autonomi, ordning & reda, koll & kontroll, tillhörighet, njutning, passion, humor, inspiration, härligt, vackert, ostördhet, lugn och vila. Det är enkelt för mig att må bra om jag får kanalisera ut min fulla potential i ett meningsfullt livsprojekt. Sätta upp mål, skriva to do-lists, koka kaffe, kavla upp ärmarna och sätta fart. Sitta ostört och skriva. Åstadkomma awesome things with awesome people. Ett liv där jag har meningsfulla relationer. Vänner som jag gillar att promenera och äta middagar med. En partner som jag tycker om att babbla, skratta, samtala, diskutera, vila, hångla, utvecklas, uppnå det vi vill uppnå, gå genom livet, tillsammans med. Tid för vila och träning. Läsa böcker. Laga mat. Promenera i natur. Ta ut mig till house-drop i löpspår och gruppträningssalar. Pyssla med små projekt i mitt life management. Se bra serier och filmer. Äta frukost länge, läsa morgontidningen och bloggar. Lyssna på podcasts. Uppdatera min hjärna med mer kunskap, noggrannare resonemang, större visdom och djupare insikter. Vara i sammanhang där min hjärna blir snurrig av växtvärk. Och krydda denna tillvaro med: AESTHETICALLY PLEASING. Leva, skriva, samtala, get shit done, skratta och äta i vackra miljöer. När mitt liv liknar detta känner jag mig lugn, tillfreds, energifylld, levande, inspirerad, motiverad, får massor av idéer, är as-pepp på att göra grejer och känner en enorm tacksamhet och ödmjukhet över att få vara en del av LIVET.
När jag sätter ord på ovan slås jag av att det inte är särskilt konstigt att jag har mått dåligt i perioder. Mitt liv har ju vid dessa tillfällen stämt dåligt överens med mina viktiga behov och preferenser. Jag inser också att det liv som gör det enkelt för mig att må bra så himla inte är rocket science att förverkliga. Det är så himla inte praktiskt svårt att utforma den tillvaro jag just beskrev. Det är klart att det kan ta några år att ordna den arbets-och boendesituation jag önskar samt att träffa en person som jag känner att det skulle vara en fröjd att tillbringa tusentals timmar med, men sådant har ju miljontals människor lyckats med före mig. I regel främjas mitt välmående av sådant jag redan gör i stor utsträckning. Låt mig skriva, läsa bra böcker i vackra miljöer och äta goda middagar med nice personer så har vi kommit väldigt långt liksom. Men om det nu inte är särskilt praktiskt svårt att tillfredsställa mina viktiga behov och preferenser, hur kommer det sig då att jag, och förmodligen många med mig, har ägnat så himla mycket liv åt sådant som inte håller staplarna gröna?
En första tröskel handlar förmodligen om självkännedom. För att kunna utforma ett liv som gör det enkelt att må bra är det ju en fördel att först veta vad det innebär. Vilka är mina viktiga behov och preferenser? Vad behöver jag för att må bra? Vad gör att jag mår dåligt? Vilken typ av arbetsuppgifter trivs jag med? Vilken boendesituation? Vilka vänner? Vilken partner?
En andra tröskel tror jag handlar om vilka beslutsregler man använder för viktiga val, om att överhuvudtaget få för sig att sättet på vilket man ska lägga upp sitt liv är med utgångspunkt i sina behov och preferenser. Man tar sina beslut på basis av något, men min upplevelse är att detta något ofta är en känsla av att det bara är så man gör snarare än att man börjar from first principle och ba: vilka är mina viktigaste behov och preferenser? Givet detta: vilket liv är lämpligt att utforma för att göra det enkelt för mig att må bra? Att följa färdiga recept, göra ”det man bara gör”, kan såklart leda till ett liv som man trivs toppen med. Det finns inget egenvärde i att skriva egna recept om de som redan finns tillgängliga leder en dit man vill. Det finns inget egenvärde i att inte göra som alla andra, om att göra som alla andra leder till önskvärda resultat. Det innebär ju bara att uppnå det man vill utan att ödsla begränsade resurser på att trampa upp en egen stig, när det redan finns en färdig motorväg. En förutsättning för att det ska vara lämpligt att följa färdiga recept är dock att de antaganden de bygger på är relevanta även för en själv. Ska man göra som sina föräldrar och kompisar, är det ju en fördel om man faktiskt har liknande behov och preferenser som sina föräldrar och kompisar. Fördelen med att dra ut antagandena bakom de färdiga recepten i ljuset och göra dem explicita, uttala varför det är bara så man gör, är att det underlättar utvärderingen av hur väl de passar en själv. Om de färdiga recepten inte gör det enkelt för en att må bra, är det förmodligen läge att börja skissa på ett eget.
En tredje tröskel tror jag är social och känslomässig. Det makes mycket sense i teorin att lägga upp sitt liv i enlighet med sina behov och preferenser. För att faktiskt förverkliga det livet behöver man prioritera i linje med vad man vill uppnå. Och att prioritera innebär inte bara att tacka nej när vidriga personer föreslår vidriga grejer, utan också att tacka nej när nice personer föreslår nice grejer. Jag gillar att klä upp mig och dricka några glas vin, men min dröm om att skriva gynnas av att vakna med en skarp hjärna som kan producera text. Det är inte praktiskt svårt att en fredagskväll stanna hemma och läsa, men det kan vara socialt svårt att säga nej till kompisen som frågar om man vill följa med ut. Det är inte heller praktiskt svårt att ge skrivandet en ärlig chans under ett år, men den planen är inte nödvändigtvis det mest tillfredsställande svaret man kan ge när släkten undrar vad man ska göra med sitt liv. Jag tycker inte att det verkar praktiskt svårt att utforma mitt drömliv, men det är socialt och känslomässigt svårt att prioritera, sätta gränser och tacka nej, och allt det krävs för att ta sig dit. Att utforma det liv som skulle göra det enkelt för mig att må bra innebär att göra annorlunda än mina föräldrar och många jämnåriga, och det är inte sällan förknippat med en viss känsla av ensamhet. Och eftersom hjärnan är anpassad för en tillvaro för hundratusentals år sedan, när gruppen var avgörande för ens överlevnad, reagerar den inte direkt CHILL på situationer där ens känsla av tillhörighet försämras.
Världen är inte utformad för att göra det enkelt för en själv att må bra. Det hade varit toppen för mina behovs-staplar om alla föreläsningar i skolan hade legat på eftermiddagar och om det hade varit fett enkelt att leva på att skriva. Men föreläsningarna låg inte bara på eftermiddagar och det verkar inte vara fett enkelt att leva på att skriva. Det här innebär inte att schemaläggarna och ”samhället” är TASKMÖRTAR som hatar mig, utan snarare att de, på mycket goda grunder, försöker optimera för annat än Mina Preferenser. Det här låter självklart, men jag upplever att många (inklusive mig själv!) kan känna att ”något är fel” när ”världen jobbar mot en” (som i att det man möter utanför dörren inte gör det enkelt för en att må bra). Detta fastän det finns goda skäl att tro att allt därute är designat för att maximera sannolikheten för något annat än det egna välmåendet. System kan vara designade för att tillfredsställa en hygiennivå av välmående – staten försöker säkerställa medborgares grundläggande trygghet och hälsa osv, men de är inte designade för att optimera för Mitt Ultimata Liv. Och det är verkligen jätterimligt. Det finns många punkter både staten och skolan bör placera högre på sina prioriteringslistor än mitt självförverkligande.
Men det här innebär också att om man bara går ut i världen och låter livet falla ner i knät på en, så finns det inget som garanterar att det som ligger där kommer att hålla ens staplar gröna. Har man haft turen att födas i t ex Sverige får man förmodligen sina mest grundläggande mänskliga behov tillfredsställda. Men det finns inget out there som ser till att ens jobb är meningsfullt, ens egentid tillräcklig eller att ens skolschema stämmer överens med ens *produktiva energier*. När det som gör ens staplar gröna inte går i linje med externa incitamentsystem kan man inte förlita sig på att ens välmående ska lösa sig av sig självt, då behöver man istället aktivt utforma en tillvaro inom vilken det är lätt att må bra. Fortsätta söka sig vidare tills man hittar ett jobb som man längtar till på söndagskvällen. Tacka nej, inte för att man har något annat inplanerat, utan för att man behöver egentid. Strunta i att gå på schemalagda föreläsningar om man är mer produktiv på egen hand.
Mitt välmående är inte rocket science. Om jag tillfredsställer mina viktiga behov och preferenser mår jag i regel bra, och om jag inte gör det mår jag dåligt. Det är inte praktiskt svårt att tillfredsställa dem, men att göra det förutsätter ofta aktiva val, snarare än att passivt låta yttre omständigheter drabba mig. Att göra det enkelt för mina staplar att hålla sig gröna eliminerar inte negativa känslor från mitt liv, men det reducerar negativa känslor som uppstår i onödan och ger mitt välmående bättre förutsättningar. Det ökar sannolikheten för positiva känslor, och minskar sannolikheten för negativa känslor. Det gör det enklare att må bra, och svårare att må dåligt.
Vilket liv gör det enkelt för dig att må bra?
Produktivitets-hacks
Att få det man vill göra gjort är hjälpsamt i skolan och på jobbet. Det är också hjälpsamt för att liksom, utforma sitt liv på det sätt man vill och åstadkomma det som är viktigt för en. För att kunna försörja sig på det man tycker är stimulerande och meningsfullt behöver man get shit done. För att förbättra världen behöver man get shit done. För att åstadkomma förändringar i sitt liv som höjer ens välmående behöver man get shit done. Att få saker gjorda är också motsatsen till prokrastinering. Motsatsen till de där vidriga timmarna av ångest som ligger tungt över bröstet. Det här inlägget tänkte jag ägna åt det som underlättar för mig att göra det jag vill få gjort.
Jag får saker gjorda när jag:
- Vet vad jag ska göra
- Kan fokusera på att göra det jag ska göra
- Mår tillräckligt bra för att göra det jag ska göra
- Får eld i baken att börja göra det jag ska göra
Veta vad jag ska göra
Jävligt konkreta to do-lists
Att skriva en bra to do-list handlar om att bryta ner större uppgifter eller mål i mindre, skitkonkreta aktiviteter. Det är att identifiera vad ”Plugga”, ”Blogga” och ”Sök jobb” innebär att du mer exakt ska göra under nästa timme. I en bra to do-list är det jävligt tydligt när en punkt är avbockad. Det är ”Läs kapitel 13” snarare än ”Plugga” och ”Lista mina fem viktigaste kriterier för nästa tjänst” snarare än ”Sök jobb”.
Effectiveness vs. efficiency – få rätt saker gjorda
Syftet med att vara produktiv är att uppnå ett mål med tillfredsställande resursanvändning. Det är därför inte helt värdelöst att dubbelkolla att punkterna på ens to do-list faktiskt kommer att leda en dit man vill. På engelska skiljer man mellan effectiveness och efficiency. Vi låter internet förklara: ”Efficiency refers to how well something is done, while effectiveness refers to how useful something is”. Att vara efficient utan att vara effective innebär att göra en uppgift som man inte borde göra överhuvudtaget snabbt. Det är att med bra metod göra en övningsuppgift på ett moment som man redan kan skitbra, istället för att ägna tid åt det man behöver lära sig. Att vara effective utan att vara efficient innebär att man visserligen ägnar sig åt en uppgift som makes sense, men på ett osmart sätt. Man läser det viktigaste kapitlet inför tentan, men blir var femte minut störd av notiser i telefonen. Gör ”Varför är den här uppgiften värd att lägga tid på givet mitt mål?” till en fråga som måste besvaras tillfredsställande för att du ska ägna tid åt något överhuvudtaget. There is nothing so useless as doing efficiently that which should not be done at all.
Jag har anteckningsblock där jag skriver ner allt jag känner att jag har att göra inför en dag/vecka, och utser sedan ”The most important task”. Om jag får en grej gjord den här dagen/veckan, vilken ska det vara för att jag ska känna mig nöjd? Det påminner mig om vilka uppgifter som faktiskt tar mig närmare mitt mål och som jag rimligtvis borde prioritera att göra först. Det finns en mängd uppgifter som det vore ”bra att göra”, men kom ihåg alternativkostnad. Att lägga en timme på en uppgift är att ta en timme från en annan. Det som vore bra att göra kan jag göra efter, inte istället för, det som är viktigast att göra.
Identifiera och eliminera otydlighet
Otydlighet planterar regelbundet prokrastineringsfällor i mitt liv. Det kan vara ett mejl från en kund som även efter tredje genomläsningen lämnar mig med en känsla av: men vad VILL du? En tentafråga som är tvetydligt formulerad. En uppgift som är så stor att det är otydligt vilket det första steget är (skriv en kandidatuppsats). Otydlighet gör att jag blir orolig, frustrerad och triggar igång mina o-zen-ticks: jag börjar pilla/riva/klämma på överarmarna, axlarna, ryggen och i ansiktet och famlar efter något som kan distrahera mig från dessa känslor: t ex det trygga Instagram-flödet. När den här karusellen drar igång konstaterar jag att NU BEHÖVER NÅGOT FÖRTYDLIGAS och skiftar fokus från ”gör uppgiften” till ”fatta vad som är otydligt med uppgiften”. Dvs: fatta vad jag inte fattar. Det gör jag genom att långsamt gå igenom objektet för otydligheten och försöka förstå NÄR det börjar skava. När slutar jag hänga med i mejlet eller uppgiftsbeskrivningen? När blir jag frustrerad? Vad beror det på? Är det ett visst ordval? Är det någon information som saknas? När man fattar vad man inte fattar är det lättare att fatta vad man behöver göra för att fatta. Vad behöver jag kolla upp? Vem behöver jag kontakta? Behöver jag be kunden eller läraren förtydliga något? När jag har identifierat vad jag behöver göra för att fatta skriver jag upp det på min to do-list. När jag springer in i en vägg av otydlighet skiftar jag fokus från gör uppgiften till gör det som reducerar otydligheten i uppgiften.
Kunna fokusera på att göra det jag ska göra
Med en bra to do-list, som gör det tydligt vad man ska göra, är nästa steg att ge sig själv förutsättningar för att kunna koncentrera sig på att göra det. På en föreläsning om studieteknik fick jag lära mig att det tar tio minuter att komma in i fullt fokus. Man vill se till att kunna komma dit, och att inte bli störd när man väl är där.
Mobil management
Jag har min telefon på ljudlöst och lägger den utom synhåll. Jag har även stängt av notifikationer och placerat mina sociala appar ”ett steg bort”. För att kolla om ”något hänt” i Messenger, på Facebook eller Instagram osv måste jag med andra ord aktivt swipea till den sidan. Inget i mitt liv kräver att jag ska vara konstant tillgänglig. De meddelanden jag får kan vänta i två timmar. Det här gör dels att jag inte blir ”direkt” distraherad av en mobil som plingar eller lyser upp, dels att jag inte dras in i sociala appar när jag ska använda min telefon för något som har med det jag arbetar med att göra (till exempel anteckna något i Evernote).
Val av miljö
Om jag stannar hemma börjar jag lätt tvätta och vika undan kläder istället för att göra det jag ska. Om jag däremot klär på mig en anständig outfit, tar mig utanför dörren och till en LOKAL där andra sitter och är produktiva är risken för prokrastinering mindre. Välj en miljö där du kan få fokus. För mig innebär det olika miljöer beroende på min energinivå. Ibland vill jag sitta HELT avskärmad – varken se eller höra någon. Andra dagar kan jag bli rastlös av att sitta själv, och då kan det fungera bra att sitta på t ex ett bibliotek eller ett café.
Brusreducerande hörlurar
Mmmm. Jag kan gilla att kunna SE andra människor när jag Gör Grejer, men jag gillar SÄLLAN att höra dem. Förutom att jag får bättre fokus i offentliga miljöer med mina brusreducerande hörlurar, upplever jag också att jag blir mindre mosig i huvudet i slutet av dagen. Jag har dessa. De var pissdyra indeed och jag har no ragrets förutom att jag inte köpte dem tidigare. De är verkligen skitbra. Money spent on sådant som får ens hjärna att fungera bättre och gör en mer zen är money well spent.
Sitta med andra vs. sitta själv
Jag behöver i regel sitta själv för att kunna få fullt fokus. Om jag har låg motivation och energinivå kan jag dock ibland koncentrera mig bättre om jag sitter bland andra som håller mig ”accountable”. Om jag ska sitta med andra är det viktigt att det är personer som inte stör mig under ”pass” (man får ”parkera” det man vill säga tills det är rast) och som jag inte känner att jag ”behöver förhålla mig till” eller ”blir medberoende av” på ett sätt som tar fokus från det jag ska göra.
Hålla huvudet klart
Liksom att yttre grejer kan störa ens fokus, kan även sådant som händer i ens eget huvud försämra ens koncentration. Man kommer på att man behöver boka tvättid, formulerar ett svar på mejlet man precis läste och spelar upp sin partners störiga TON från i morse. När hjärnan fokuserar på det, fokuserar den mindre på uppgiften som ligger framför en. Jag eftersträvar att inte ha något i huvudet. Om jag märker att något distraherar mig från det jag ska göra försöker jag få ur mig det. Planer till kalendern, ”komma ihåg” till en to do-list, idéer till Evernote och känslor till dagboken. Jag undviker också aktivt att utsätta mig för sådant som skulle kunna distrahera mig. Om jag vet att jag ska ägna kommande tre timmar åt att skriva så kollar jag inte om jag har fått, än mindre öppnar, mejl eller meddelanden. Att ”hålla saker i huvudet” är att utnyttja sin främsta resurs till något som anteckningsblock kan sköta. The brain is for having ideas, not holding them.
Må tillräckligt bra för att kunna göra det jag ska göra
Min hälsa och mitt välmående är hygienfaktorer som behöver vara tillfredsställda för att ”productivity hacks” ska fungera. Det spelar liksom ingen roll att jag har en perfekt to do-list och sitter i en koncentrations-kompatibel miljö med brusreducerande hörlurar och mobilen bortlagd om jag är bakis, skithungrig, deprimerad, sjuk, har sovit för lite eller har min värsta pms-dag. Om jag har svårt för att somna ställer jag därför om väckarklockan så att jag kan gå upp senare. Bättre att vara pigg och produktiv i fem timmar, än trött och oproduktiv i sju. Jag äter antidepressiva mot pms:en. Har med mig MELLIS som håller min energinivå stabil *between meals*. Dricker inte alkohol dagen innan jag behöver get shit done. Planerar in tid för återhämtning och häng med gulliga personer så att hjärnan får vila och själen blir glad.
Eld i baken att göra det jag vill få gjort
Okej. Så vid det här laget vet jag vad jag ska göra, jag har en setting där jag kommer att kunna koncentrera mig och jag är varken bakis eller deprimerad. Så väl här: hur ser jag till att jag faktiskt gör det jag ska, snarare än sitter på Facebook och kartlägger vilka högstadiekompisar som har fått barn? Hur får man tummen ur att faktiskt sätta igång? Min grund-filosofi är att göra det jävligt enkelt att göra det jag vill göra, och jävligt svårt att göra det jag inte vill göra. I det här sammanhanget innebär det att höja trösklarna för prokrastinering, och sänka trösklarna för EXECUTE MODE (det Tim Urban refererar till som ”Panic Monster”).
Inse hur mycket man ”egentligen” har att göra
En av mina vanligaste orsaker till prokrastinering är att jag har mer tid till en uppgift än vad jag behöver. Det är inte konstigt att jag tittar på sju avsnitt av Suits istället för att öppna min kurslitteratur i Handelsrätt när min hjärna, helt riktigt, bedömer att jag inte behöver börja exakt NU, flera veckor innan tentan, för att klara den. Ett sätt att komma runt det här är att göra det jävligt tydligt hur mycket jag ”egentligen” har att göra. I skolan innebär det att ”planera bakåt” från tentan. En vecka innan tentan vill jag sitta med gamla uppgifter och repetera. Det betyder att jag vid det laget behöver ”kunna allt”. Det betyder att jag tills dess behöver ha läst och förstått allt. Det betyder att jag tills dess behöver ha läst och sammanfattat alla 20 kapitel. Det betyder att jag behöver läsa och sammanfatta ett kapitel per dag. Det innebär att jag behöver läsa och sammanfatta ett kapitel IDAG och om jag ska hinna det måste jag börja NU. För skrivandet har jag en lista över inlägg jag vill publicera. När jag en onsdag kommer på mig själv med att börja CHILLA pga känner mig relativt klar med det jag har tänkt lägga upp på söndagen tittar jag på listan och påminns om de 130 rubriker som står på kö och inser att jag borde ha påbörjat åtminstone tre av dem cirka IGÅR. Voilá: eld i baken.
Tidsbegränsa dagen med planer
På samma tema som ovan: om jag har en hel dag på mig att göra uppgifter som inte tar en hel dag är det lätt att skjuta upp starten. Något som fungerar för mig är att planera in sådant som gör att jag omöjligt kan prokrastinera om jag vill hinna göra det jag vill få gjort. Boka in en lunch med någon. Ett Friskis-pass på eftermiddagen. En resa över helgen. Något som gör att det finns en tydlig sluttid efter vilken jag inte kan göra uppgiften, och som får mig att inse att: ska jag få det här gjort så måste jag börja NU. När jag började plugga var min impuls att rensa kalendern under tenta-veckor. Eftersom jag inte har ägnat en enda tentaperiod åt att plugga all min vakna tid visade sig det vara en dålig strategi. Det fungerade betydligt bättre att ha något inplanerat på eftermiddagarna så att jag dels satte igång i tid, dels fick en kvalitativ paus från pluggandet. Numera är ett viktigt produktivitets-hack att se till att min kalender inte är för tom.
Variera mellan helt ON och helt OFF
Jag brukar lägga upp mina dagar i ”pass”. På förmiddagen brukar jag köra 50-70 minuter i taget. På eftermiddagen tappar jag fokus lättare och kör cirka 40 minuter åt gången. Mellan passen försöker jag ta en ordentlig rast i cirka femton minuter. Gå ifrån platsen där jag sitter, gärna gå ut och ta en kortare promenad bland träd, röra lite på mig, få frisk luft, äta en frukt, köpa kaffe, snicksnacka lite med en kompis. Jag försöker undvika Instagram-flödet som rastunderhållning till förmån för att typ titta på lövverk pga upplever att min hjärna ”piggnar till” bättre av det senare. När jag går hem för dagen är det LEDIGT. Jag varken pluggar eller jobbar på kvällen om jag inte absolut ”måste”. Eftersträvar istället att vara ordentligt fokuserad och verkligen göra det jag ska under dagen så att jag med gott samvete kan gå hem och titta på Fab 5 när hjärnan är trött. Detta skapar en tydlig distinktion mellan NU KÖR VI vs NU VILAR VI, vilket både gör att jag blir mer motiverad när jag väl är igång, och att jag kan slappna av ordentligt när jag är ledig.
Accountability partner
En accountability partner ”ser till” att man gör det man ska. Det kan vara någon man lovar att skicka ett utkast till ett visst datum. En person man möter upp för att get shit done tillsammans, och inför varje ”pass” talar man om vad man ska göra, och följer sedan upp hur det har gått. Förhoppningen är att man blir mindre benägen att scrolla i Facebook-flödet om man senare behöver redogöra för vad man har gjort. Viktigt är att det här är en person som gör att man blir mer, snarare än mindre, produktiv. Effekten blir enligt min upplevelse störst om man sitter med någon som man vill visa sig jävligt duktig inför :D. Impulsen att dyka ner i jordens avgrund dvs Instagram ”Upptäck” är aldrig så frånvarande som när man försöker imponera på någon med sin produktivitet :D. En accountability partner kan verkligen vara GULD när man har svårt att själv förmå sig till något. Lägg din telefon i den andra personens väska om du tittar på den var femte minut. Ha någon att möta upp vid 8.30 om du har svårt för att komma iväg i tid på morgonen. Sitt så att den andra personen kan se din skärm om du har en tendens att kolla in Zaras höstnyheter istället för att göra det du ska.
Aktiviteter efter “energier”
Life består av aktiviteter som kräver olika typer, och nivåer, av energier. Att skriva en uppsats är analytiskt krävande, medan att laga matlådor ”bara är att göra”. Ens energinivåer varierar både under dagen och från dag till dag. Jag eftersträvar att lägga upp mina aktiviteter på ett sätt som går i linje med mina energier. På förmiddagar är min hjärna klar och skarp. Jag har lätt för att vara analytisk, lösningsorienterad och koncentrerad länge. Här fungerar det ypperligt att göra mina mest kognitivt ansträngande uppgifter. Efter lunch och på eftermiddagen har jag svårt för att behålla samma fokus och det passar bättre med grupparbeten, möten och att svara på de där mejlen. Vid 17 är min hjärna ett stort mos och levererar inte överhuvudtaget, här passar det bra att träna, träffa kompisar och ”uträtta ärenden”.
Till min autonomis stora otillfredsställelse märker jag också tydliga skillnader i min energi beroende på var i menscykeln jag befinner mig. Under några ”maniska” dagar precis efter mens kan jag vara produktiv i tio timmar och känna att jag skulle kunna fortsätta i ytterligare tre när jag går hem för dagen. Huvudet rusar av idéer och jag får ner fem sidor text på två timmar utan att det känns ansträngande. Inget känns jobbigt och allt är bara att lösa. Klipp till dagarna innan mens när jag är ängslig, full av tvivel, har låg energi och får ångest, och känner ett starkt motstånd mot, allt som kräver att jag ska prestera mer än att ligga hemma i soffan i morgonrock, titta på The Office och äta kakor till lunch. (Lyckligtvis har detta blivit mycket bättre sedan jag började äta antidepressiva under pms).
Eftersom det är så stor skillnad i hur lätt jag har för olika uppgifter under olika tider på dagen, och under olika dagar i månaden, försöker jag i den mån det är möjligt att göra saker när jag har som enklast för dem. På förmiddagar sitter jag med mina mest kognitivt utmanande uppgifter. *FAB DAYS* är heliga för att få ur mig text och komma på nya idéer. Samtidigt är jag under dessa dagar så rastlös att jag har svårt för annat som jag också vill och behöver göra – läsa böcker, korrläsa texter i detalj, redigera bilder och träffa kompisar, och som det därför passar bättre att göra på eftermiddagar eller under dagar av min menscykel där jag inte är lika manisk. Jag har en lista med hjärnan är helt mos-aktiviteter. Den består av sådant som jag vill få gjort, men som det skulle innebära en hög alternativkostnad att göra när jag kan tänka bra. Rensa bilder på mobilen, strukturera upp mina anteckningar och köpa nya löparskor. När klockan närmar sig 17 eller pms:en gör sig påmind är detta alldeles ypperliga aktiviteter. Att låta min förmiddags/*FAB DAYS*-hjärna hantera de kognitivt och emotionellt utmanade uppgifterna, medan eftermiddags/pms-hjärnan får ansvar för de mys-snälla gör att jag mår bättre, upplever mindre frustration och har högre motivation eftersom jag som regel gör uppgifter när jag har lätt för dem.
Sammanfattningsvis
Jag har under vissa perioder prokrastinerat så mycket att jag hoppat över tentor. Det är en vidrig tillvaro av ångest och understimulans. Jag blir inte produktiv av militär självdisciplin, utan av att utforma ”system” och rutiner som höjer trösklarna för prokrastinering och sänker trösklarna för att get shit done. Jag är fett pragmatisk och gör det som fungerar. Om jag behöver skriva hej jag är sämst kan vi mötas 8.30 imorgon och om jag inte är där halv nio SHARP så måste jag bjuda dig på DYR lunch till en kompis för att komma på plats i rimlig tid så får jag väl göra det. Om jag är manisk under tre dagar i månaden och en ängslig pöl tre andra, så får jag väl köra 13-timmarspass med utmanade uppgifter under de tidigare och 3-timmarspass med supersnälla uppgifter under de senare. Om min hjärna inte kan släppa information innan den är ”färdighanterad” så får jag väl låta bli att överhuvudtaget kolla mina meddelanden innan jag ska sätta mig och skriva. Målet är att göra det jag vill få gjort, och medlet är rimligtvis att göra det enkelt att ta sig dit.
Hur YOLO är det att följa sin dröm?
I mitt förra inlägg skrev jag att jag ska ägna ett år åt att ge skrivandet en ärlig chans. Inför andra har jag ibland refererat till det som min ”YOLO-plan” och folk har sagt att det är ”modigt”. Sättet på vilket vi har pratat om det ger sken av att det här innebär vissa ”risker”. Jag gillar att fatta beslut på goda grunder, så när jag får intrycket att det finns något oförnuftigt i skrivsatsningen upplever jag oro och stress. När jag försöker se klart på situationen har jag dock svårt att se hur de känslorna skulle vara befogade. Jag upplever snarare att vi automatiskt, men felaktigt, stämplar okonventionella val som riskfyllda och irrationella, vilket gör att planer som kanske make sense riskerar att framstå som svårare, läskigare och mer YOLO än vad de nödvändigtvis är.
Att göra livsval är att ta beslut under osäkerhet – man vet inte exakt vad olika alternativ kommer att innebära, men behöver trots detta välja. I brist på möjligheten att ta beslut baserat på vad man vet med säkerhet, kan man som näst bästa alternativ ta beslut baserat på vad man har goda skäl att förvänta sig. Man gör en bedömning av vilka konsekvenser som kan följa av valet, och hur stor sannolikheten är för dessa. Sammantaget får man då ett förväntat utfall. Illustrerat som en ekvation skulle man kunna tänka sig något i stil med nedan:
Förväntat utfall av livsval = möjlig konsekvens 1 * sannolikhet för konsekvens 1 + möjlig konsekvens 2
* sannolikhet för konsekvens 2 + ... möjlig konsekvens Y * sannolikhet för konsekvens YOm du läser detta från en mobil kan du behöva svepa åt höger i rutan för att se hela ekvationen.
De möjliga konsekvenserna kan vara både positiva och negativa och av olika karaktär – t ex monetära, känslomässiga och praktiska. En möjlig negativ konsekvens av mitt skrivinitiativ är att min studieskuld ökar med 130 000 kr. Den konsekvensen är väldigt sannolik eftersom jag i dagsläget ser CSN som det bästa sättet att ”finansiera” min plan:
Förväntat utfall av att ge skrivandet en ärlig chans i ett år = -130 000 kr * hög sannolikhet
En sannolik positiv konsekvens är att jag kommer att få mer information om hur min ”dröm” klarar sig i verkligheten:
Förväntat utfall av att ge skrivandet en ärlig chans i ett år = -130 000 kr * hög sannolikhet +
mer information om vilken potential som finns i mitt skrivande * hög sannolikhet
Ekvationen kan fyllas på med ytterligare relevanta konsekvenser av valet, och sannolikheterna för dessa. I min ekvation skulle jag till exempel lägga till möjligheten att påverka världen positivt, att få en inkomst för skrivandet och den meningsfullhet jag skulle uppleva av att få ägna mig åt min favvo-aktivitet:
Förväntat utfall av att ge skrivandet en ärlig chans i ett år = -130 000 kr * hög sannolikhet +
mer information om vilken potential som finns i mitt skrivande * hög sannolikhet + få leva
Livets Liv och dagligen vara gråtig av tacksamhet för att jag får ägna min tid åt det jag vill *
sannolikhet + förbättra världen * sannolikhet + inkomst * sannolikhet
Den här ekvationen är, som ni ser, jävligt oexakt och lämnar den noggrant lagde (inklusive mig själv) otillfredsställd. Konsekvenserna är ju inte ens uttryckta i samma enhet, det är ju pengar och känslor och världsförbättring om vartannat, så hur ska man kunna addera dem? I vilken enhet uttrycks det förväntade utfallet? Det här är helt rimliga invändningar som jag kommer att ignorera eftersom poängen med det här inlägget inte är att ta fram en robust ekvation för att utvärdera livsval. Poängen är, och det här kan även en otillfredsställande ekvation hjälpa till att illustrera: min upplevelse är att vi drar automatiska slutsatser om vilka utfall man kan förvänta sig av vissa val bara för att de kategoriseras som ”okonventionella”, och att detta beror på att vi drar automatiska slutsatser om komponenterna i ekvationen. Vi tar liksom lite för givet att okonventionella val innebär att riskera stora negativa konsekvenser och en låg sannolikhet att lyckas. Med andra ord, när vi hör om ett okonventionellt val drar vi automatiska slutsatser om hur dessa komponenter ser ut:
Förväntat utfall av livsval = möjlig negativ konsekvens x sannolikhet för negativ konsekvens +
möjlig positiv konsekvens x sannolikhet för positiv konsekvens
Därav YOLO, modigt och läskigt.
Problemet med att oreflekterat anta att de möjliga negativa konsekvenserna är väldigt stora, och att sannolikheten för de positiva konsekvenserna är väldigt liten, är att det snedvrider det förväntade utfallet till att se sämre ut än vad det i verkligheten kanske är. Som i vilken ekvation som helst: när ett negativt tal är väldigt stort och ett positivt tal är väldigt litet (pga multiplicerat med låg sannolikhet) blir differensen negativ. Ett okonventionellt livsval kan såklart ha ett förväntat negativt utfall. Det kan såklart innebära att riskera stora negativa konsekvenser och en låg sannolikhet att lyckas. Men det är inget som per definition gör att okonventionella val har de egenskaperna. Låt oss gå igenom komponenterna en i taget:
Möjliga negativa konsekvenser
Förväntat utfall av livsval = möjlig negativ konsekvens x sannolikhet för negativ konsekvens + möjlig
positiv konsekvens x sannolikhet för positiv konsekvens
Det är hjälpsamt att skriva ner sitt worst case-scenario, eftersom det tydliggör vilken ”botten” man faktiskt riskerar. Mitt värsta tänkbara (ekonomiska) scenario av att ge skrivandet en ärlig chans i ett år är att jag utökar min studieskuld till CSN med 130 000 kr. Det finns ingen anledning att tro att jag inte skulle kunna placera mat på bordet, min ekonomi kommer ju att se ut som under de senaste tre åren. 130 000 kr är såklart mycket pengar, men jag har en trygg utbildning att ”falla tillbaka” på. Om jag om ett år tycker att min privatekonomi är i ett icke-önskvärt tillstånd är det sannolikt att jag kan få ett jobb och ändra på det.
När man bedömer risk är det värdefullt att skilja mellan ”farligt” och ”jobbigt”. Av någon anledning föreställer man sig att ens botten innebär typ hemlöshet, när ett privilegium med att vara medelklassbarn i Sverige 2019 är att man sällan riskerar att falla lägre än till flickrummet hemma hos sina föräldrar. Det vi ser som ”går åt helvete” är en tillvaro som är förunnad några få procent av världens befolkning. Våra worst case scenarios kan definitivt vara känslomässigt, socialt och praktiskt jobbiga, men det är svårt att se att de skulle vara farliga. För mig har det varit värdefullt att inse att jag sällan riskerar mer på vägen mot det jag vill uppnå än andras oförståelse. Jag vill inte riskera farligt, men tycker att det är värt att utsätta sig för potentiellt jobbigt för möjligheten att uppnå awesome grejer i livet.
Det är rimligt att beakta negativa konsekvenser när man utvärderar livsalternativ. Det är också rimligt att tänka klart kring vilka dessa faktiskt är, och därefter ställa dem i proportion till vad man vill uppnå. Många som läser det här har både en högre utbildning och sina föräldrars soffa att falla tillbaka på. Fatta vilka bra grejer som skulle kunna komma av om personer med bra idéer valde att testa vägarna där det värsta som kan hända är att behöva sova på den senare i några månader.
Vi går vidare till nästa komponent:
Sannolikhet för positiva konsekvenser
Förväntat utfall av livsval = möjlig negativ konsekvens x sannolikhet för negativ konsekvens + möjlig
positiv konsekvens x sannolikhet för positiv konsekvens
Två potentiella positiva konsekvenser av att ge skrivandet en ärlig chans är att jag skulle kunna försörja mig på det samt använda det som mitt verktyg för att förbättra världen. Mer specifikt skulle det kunna innebära en inkomst på 250 000 kr per år och att 100 personer väljer en karriär med stor impact som ett resultat av något jag skrivit. Att uppnå detta är inte gjort i en handvändning, men om man gör sina möjliga positiva konsekvenser superkonkreta, snarare än låter dem vara ett abstrakt ”framgång”, är det enklare att utvärdera hur sannolika de är. En inkomst på 250 000 kr per år innebär att i genomsnitt 5 000 personer behöver vara villiga att betala 50 kr årligen för mitt skrivande (eller någon annan kombination av antal personer och belopp som ger produkten 250 000 kr). 5 000 personer låter mycket, men om jag skulle börja skriva på engelska innebär det 0,625 personer per en miljon i världen. Motsvarande 6,25 personer i Sverige. Ändå inte så osannolikt att det inte är värt att ge en chans?
Jag har lite till övers för naivitet när det kommer till att ”följa sin dröm”. Det är ju en FAVVO-historia att J.K. Rowling blev refuserad av 12 förlag innan Harry Potter till slut publicerades. Men av detta följer ju inte att alla som har en passion och fortsätter att försöka kommer att bli miljardärer. Sannolikheten för de positiva konsekvenserna behöver inte vara stor bara för att man känner starkt för något och håller på länge. Dessa historier skulle kunna legitimera att ägna ett liv åt att försöka åstadkomma något som man kanske skulle göra bäst i att ge upp så snabbt som möjligt, så att man kan peka ut en annan riktning istället. Så hur vet man om man är J.K. Rowling eller en person som borde övergå till sin plan B? Det vill säga: hur vet man hur hög sannolikheten är för de positiva konsekvenserna i ens ekvation? Mer information tycks hjälpsamt, och sådan kan man samla på sig genom att göra mindre test. Att Harry Potter blev refuserad 12 gånger utgör en tacksam artikelrubrik, men jag har svårt att tro att J.K. Rowling fick noll indikatorer på att det fanns potential i historien innan den blev utgiven. Den gick inte hem hos förlagen, men det kanske fanns folk i hennes närhet med bra omdöme som trodde på böckerna? Hon kanske märkte att barn som fick läsa Harry Potter blev helt uppslukade? Att ge den här bloggen en ärlig chans under ett år är ett sådant test. Det kommer inte att ge Hela Svaret på vilken potential som finns i skrivandet under ett helt liv, men om jag ger det mitt best shot under så många timmar så borde en eventuell potential åtminstone visa sig i någonting.
Lika lite som jag har till övers för att sätta skygglappar för verkligheten och låta sin starka känsla överdriva sannolikheten för att lyckas, har jag för att använda samma skygglappar för att underskatta densamma. Det man vill åt är ju en rättvisande bild. En sådan kan man närma sig genom att låta rationalitet (dvs förnuft, logik och fakta) snarare än konventioner ligga till grund för sin bedömning.
När Elon Musk tänkte rationellt kom han fram till att det verkar rimligt att kolonisera Mars för att minska sannolikheten för att mänskligheten utrotas av en existentiell katastrof på jorden, och startade SpaceX. Om man 2008 hade tänkt rationellt hade man förmodligen kunnat förutse att influencers skulle bli en GREJ. Man kunde observera att hundratusentals personer var intresserade av att följa bloggares liv dagligen. Samtidigt var det sedan länge känt att det är marknadsföringsmässigt guld när konsumenter får produkt-rekommendationer från någon de känner ett förtroende för. De flesta associerar förmodligen ”ett rationellt karriärval” med något annat än rymdentreprenörer och influencers, men då misstar man rationalitet för att innebära en automatisk slutsats. Rationalitet säger i sig inget om vilken slutsats man ska komma fram till, det handlar om vilken metod man ska använda för att ta sig dit. När världen förändras, förändras också de handlingar som är rationella i den. Att diskvalificera influencer som ”riktigt jobb” bygger inte på vilken verklighet som kan observeras, utan på att låta vana, känslor och tradition ligga till grund för bedömningen av vad ”ett riktigt jobb” är. Det vill säga en metod som är raka motsatsen till rationalitet. Det är okonventionellt att starta ett rymdbolag och att bli influencer, men det är inte nödvändigtvis irrationellt.
Okonventionella val kan såklart vara irrationella. Att starta ett företag för en produkt som det inte finns en efterfrågan för är irrationellt. Det är irrationellt att följa min dröm om att skriva om det inte finns anledning att tro att i genomsnitt 5 000 personer kommer att vara villiga att betala 50 kr om året för det, eller att 100 personer skulle ändra karriärval på grund av det. Men det irrationella ligger inte i det okonventionella, utan i att den ekvation man ställt upp för att bedöma det förväntade utfallet består av komponenter som backas upp av svaga argument. Om någon skulle kunna ge goda skäl till varför jag har tänkt fel om vad som kan förväntas av skrivandet skulle jag lyssna, för det skulle innebära att de antaganden jag använder för att motivera skriv-satsningen inte håller. Däremot ska planen inte förkastas för att konventioner triggar igång automatiska reaktioner av att det man gör med sitt liv efter en ekonomi-examen inte är att blogga.
Det är inte säkert att mitt skriv-år resulterar i de positiva konsekvenser jag hoppas på, liksom att det inte är säkert att investeringar ger avkastning. Men man undviker inte att investera bara för att man inte är helt säker på att få tillbaka sina pengar. Man investerar när man bedömer att den nytta man har goda skäl att förvänta sig är tillräckligt stor för att det ska vara värt att utsätta sig för risken. Okonventionella livsval kan vara YOLO, men de kan också vara resultatet av att tänka klart om komponenterna i ekvationen, snarare än låta dem grumlas av conventional wisdom. Jag har kallat det YOLO att investera några framtida månadslöner i möjligheten att utforma mitt drömliv, men egentligen borde jag nog kalla det irrationellt att låta bli.
Några lästips:
The Cook and the Chef: Musk’s Secret Sauce
How to Pick a Career (That Actually Fits You)
Vad ska jag göra efter Handels?
Skrivandet har legat och stört i bakgrunden i typ tio år. På jobb har jag haft post-its och anteckningsblock bredvid mig på skrivbordet där jag krafsat ner tankar som distraherat mig från uppgiften som ligger framför mig. Jag har varit på väg till föreläsningar men blivit ståendes i hallen i 25 minuter för att få ner något resonemang i telefonen innan jag glömmer bort det. Riskerat mina fingrar och den sista batteritiden i minusgrader för att inte gå miste om formuleringar som dykt upp. Jag har hoppat över tentor för att jag har haft så bra skriv-flow dagarna innan. Krupit ur famnen tillhörande den jag varit tillsammans med när vi ska sova, tassat upp till skrivbordet och slagit upp datorn. Hans undrande blick och vänta, jag måste bara få ner det här. Suttit vägg i vägg med obligatoriska seminarium, från vilka min frånvaro senare resulterat i kompletteringsuppgifter, för att det inte går att sitta av två timmar när hjärnan går på högvarv och fingrarna vill rusa över tangentbordet. Jag har börjat anteckna medan jag gått ut genom dörren, och tittat upp från telefonen vid spärrarna vid Slussen och insett att plånboken ligger kvar hemma. Jag som vanligtvis dubbelkollar fyra gånger att dator-laddare, matlåda och gaffel är med och att spisen är avstängd.
Något händer när skrivandet kickar in. Det är en tillvaro av total närvaro och meningsfullhet. Ett undantagstillstånd där allt annat bara får lösa sig. Där känner jag mig hemma, som att jag är precis där jag ska vara. Det är dit jag längtar när jag gör annat. Om jag lämnar min hjärna i fred, slutar distrahera den, är det till skrivandet den söker sig. Formulerar meningar och resonemang medan jag borstar tänderna, duschar, lagar mat och när jag precis har vaknat. Det finns annat jag tror att jag skulle kunna göra bra, men jag tror att den enda arenan där jag överhuvudtaget skulle ha en chans att åstadkomma något som är stort på riktigt har med en viss typ av skrivande att göra. Jag säger inte att det nödvändigtvis kommer att hända, jag säger bara att om någonstans, så där. För det är skillnad mellan att tycka att något är ganska nice, och att bry sig om det på riktigt. För skrivandet lägger jag med nöje ner tusentals timmar utan att få en krona betalt. Tackar nej till alkohol och sena kvällar för att min hjärna ska fungera bra dagen efter. Hoppar över utlandssemestrar eftersom de kostar tusenlappar, och för tusenlappar måste man jobba i ganska många timmar, och de timmarna lägger jag hellre på att skriva. Jag placerar gärna skrivandet i mitten, och utformar resten av mitt liv runt det.
Trots detta har jag aldrig övervägt skrivandet som livsalternativ tillräckligt seriöst för att förvandla drömmen till en to do-list. Jag har tänkt många what if, men aldrig ordnat praktiska detaljer för att kunna sätta igång. Förmodligen handlar det om att jag, medvetet eller omedvetet, låtit de referenspunkter jag växt upp med sätta mentala ramar för vad man kan göra med sitt liv. Där jag kommer ifrån jobbar man inte med att skriva. Det kanske kan vara en hobby, men det är inget man försörjer sig på. Inga föräldrar skriver. Allas föräldrar är ingenjörer, sjuksköterskor, lärare och ekonomer. De jobbar på ABB och Bombardier. Har jobb som är tydliga, konkreta och trygga. Någon skriver uppenbarligen, för i bokhyllan står böcker och i tidningen finns text, men det är några andra som gör det.
En insikt som följer av att utsätta sig för nya sammanhang är att det som är självklart på ett ställe, inte nödvändigtvis är det på ett annat. Under de senaste tre åren har jag tillbringat ganska mycket tid med de som jag antar är dessa ”andra”. På Handels går personer vars föräldrar är några av Sveriges mest framgångsrika skribenter. På Handels har några av Sveriges mest framgångsrika skribenter själva gått. Och på Handels ligger ”skriva” inom ramarna för vad man kan göra med sitt liv. Jag har regelbundet blivit imponerad av personer i min klass, men vad jag har insett av att ha tillbringat mycket tid omgiven av dessa ”andra”, dessa individer som tydligen ska göra allt det där som vi i Västerås inte ska göra, är att det som framför allt skiljer oss åt inte är förmåga, utan vad vi överhuvudtaget får för oss att ge en chans.
Kanske är det för att jag efter tre år på Handels har slutat reagera på den retorik som under de första veckorna fick mig att le generat och himla med ögonen. Ni är Sveriges framtid. Ni kan göra vad ni vill när ni går ut härifrån. Ta er grej och uträtta stordåd. Kanske beror det på att rösten i bakhuvudet fortsätter tjata om att det jag egentligen ska göra är att skriva, och att jag märker att det leder till att jag inte tar mig an något annat helhjärtat. Kanske beror det på att jag har hittat sammanhang där personer har som mål att utforma ramarna för en mänsklig tillvaro på Mars, och att det som referenspunkt för vad man kan göra med sitt liv, snarare än ”ingenjör på Bombardier i Västerås”, på ett väldigt tillfredsställande vis plötsligt får skrivandet att framstå som ganska genomförbart. Kanske är det för att jag har börjat eftersträva att resonera from first principle vid viktiga beslut, och att det har lett till slutsatsen att om jag inte ska ägna mitt enda liv åt min högsta dröm, ska det åtminstone vara för att verkligheten ger mig goda skäl att tro att det inte finns tillräckligt med potential i mitt skrivande, inte för att dogma från min uppväxt hindrar mig från att ens försöka. Förmodligen är det en kombination av nyss nämnda, men nu har jag i alla fall fått för mig att göra som dessa ”andra” och ge det en chans. Nu har jag, äntligen, förvandlat skrivandet till en to do-list.
Jag är klar med min kandidat, och det jag tänkte göra nu är att ägna ett år åt att ge skrivandet en ärlig chans. Ta det från att vara parenteser i livet till att placera det i centrum. Plocka fram listan över blogginlägg som jag verkligen vill skriva, och skriva dem. Göra det helhjärtat och ordentligt. Göra de prioriteringar och skapa de rutiner i mitt liv som krävs för att det ska bli av. Jag kommer att läsa en distanskurs som ger mig CSN, samt jobba cirka 20 % per vecka. Målet med det här är inte att slå igenom. Det är inte nu eller aldrig. Mina favorit-skribenter är i regel dubbelt så gamla som jag själv och jag förväntar mig inte att min förmåga ska utvecklas i någon snabbare takt än deras. Målet är snarare att få mer information om hur skrivandet står sig när jag utsätter det för verkligheten. Dess förstaplats på livsalternativs-listan bygger ju nämligen på två antaganden:
1. Att jag skulle trivas ypperligt med ett liv där jag får ägna en stor del av min produktiva tid åt att skriva en viss typ av texter.
2. Att skrivandet har tillräckligt stor potential för att jag ska kunna använda det som mitt verktyg för att förbättra världen så mycket som möjligt, samt få en rimlig inkomst för det.
Om de antagandena stämmer är skrivandet indeed ett topp-alternativ. Det innebär ju en tillvaro som utgör mitt, liksom, drömliv. Men eftersom jag aldrig har gett skrivandet en ordentlig chans så vet jag varken hur jag skulle trivas med ett liv där jag skriver skitmycket eller vilken potential som finns i en sådan ansträngning. Det är klart att skrivandet framstår som min ultimata livssituation när jag förknippar det med korta, intensiva infall av total närvaro. Men hur är det som vardag? Jag vill att den skrivande tillvaron om ett år ska ha blivit stött och blött i verkligheten, så att jag kan jämföra det med andra alternativ.
Det deltidsjobb jag kommer att ha är det jag tror att jag borde göra om skrivandet inte har tillräckligt stor potential: jobba med kommunikation, strategi och operationellt arbete i en organisation vars mål är att förbättra världen så mycket som möjligt. Jag ska vara Head of Operations & Communications på Effektiv Altruism Sverige. När jag berättade om tjänsten för farfar så lyssnade han uppmärksamt, och bad sedan om skriftligt material så att han skulle kunna läsa på, stryka under och repetera (haha<333). I det KOMPENDIUM jag har sammanställt och distribuerat till familjemedlemmar som försöker förstå vad jag ska göra med mitt liv kan man läsa ungefär detta:
Effektiv altruism är en filosofi och (internationell) social rörelse som tar avstamp i frågan ”Hur kan man göra så mycket gott som möjligt?” och som har den inte super-slappa ambitionen att ge ett så tillfredsställande svar som möjligt. Dvs med hjälp av förnuft och vetenskapliga metoder. På köpet kommer en rad andra frågor, som man försöker besvara enligt samma metodik, till exempel: Vilka är världens största och viktigaste problem? Hur tacklar man dem effektivast? Hur kan man som individ göra störst skillnad med sina resurser? Vart ska man donera sina pengar för att de ska göra störst skillnad? Vilken karriär ska man välja? Effektiv altruism som rörelse består av organisationer och individer som på olika sätt jobbar med att försöka besvara bl a frågorna ovan och agera på de svar man kommit fram till. Effektiv Altruism Sverige, där jag är anställd, är en ideell förening som jobbar med att sprida kunskap om de här idéerna, bygga ett community för personer som tilltalas av dem och hjälpa individer som vill förbättra världen att göra det på ett sätt som inte bara känns bra, utan som också gör väldigt mycket bra.
Att komma i kontakt med effektiv altruism var ju lite som att hitta hem för mig. Kombinationen av hjärna, hjärta och uppkavlade ärmar. Det mest meningsfulla målet jag kan tänka mig, stor intellektuell integritet i utformandet av strategin för att nå dit och imponerande förmågor med vilka man tar sig an den planen. Är så tacksam över att få vara i ett sammanhang som inspirerar mig till så jävla vettiga grejer. Läs bättre böcker. Tänk större. Utveckla dina förmågor. Resonera noggrannare. Fokusera på de största och viktigaste frågorna. Använd din fulla potential för att förbättra världen så mycket som möjligt.
Att jobba för Effektiv Altruism Sverige är att jobba för min favorit-organisation, och att göra det som Head of Operations & Communications är att göra det i en roll om vilken jag under arbetsintervjun kunde göra det väldigt befriande: säga att jag genuint tror att den skulle passa mig skitbra. Jag har ingen övre gräns för hur mycket stimulans jag finner i att fundera över hur begränsade resurser ska användas för att uppnå meningsfulla mål, och att jobba med Operations handlar om exakt det: se till att det som görs i den dagliga verksamheten på effektivast möjliga sätt bidrar till organisationens mål. Och så har jag skrivit, fotat och publicerat regelbundet i över tio år pga liksom: jag tycker att det är skitkul.
Jag har trivts bra på Handels. Samt känt: JAG HAR SÅ MYCKET I MIG SOM VILL UT kan jag bara få rikta min förmåga mot något som jag faktiskt, verkligen, på riktigt, bryr mig skitmycket om. Det här året ska jag ägna mig åt det jag genuint bryr mig mest skitmycket om: skrivandet och effektiv altruism. Det är som att ba: varsågod, här är spelplanen, det är bara att sätta igång.
Så, vad kan ni förvänta er av den här bloggen? Jag eftersträvar att publicera inlägg regelbundet, men lägger samtidigt stor vikt vid att det jag ger ifrån mig ska vara ordentligt genomarbetat, och vet inte än med vilken takt jag kan producera inlägg som håller den kvalitet jag önskar. Det får lite visa sig under resans gång. Min favoritbloggare var i princip frånvarande i ett år pga ägnade sig åt en ”massive post”, och jag tycker liksom att det är rimligt. Det tar tid att göra saker ordentligt. Min nuvarande hypotes är att jag kommer att publicera inlägg oftare än en gång i månaden, men förmodligen inte oftare än en gång i veckan. Jag har skapat en mejllista. Om man vill slippa antiklimaxet i att gå in på bloggen och se samma rubrikhelvete stirra på en ytterligare en dag så kan man skriva upp sig på den HÄR, och så får man ett mejl när jag har publicerat ett nytt inlägg. Information Om Nytt Inlägg är det enda syftet mejllistan fyller, och förutsatt att detta är information man vill ta del av borde det vara en mejllista som upplevs som hyfsat o-vidrig. Man kan även prenumerera på bloggen via Bloglovin HÄR.
Med det sagt: låt arbetet med att ge drömjäveln en ärlig chans börja.
