• Paretos lag – Vilka 20 % förklarar 80 % av mitt välmående?

    En av mina HOBBIES är att fundera över vilka skruvar jag kan vrida på för att optimera olika delar av mitt liv. Hur bygger jag upp en garderob som gör det skitenkelt att klä på sig sådant jag trivs i inför de aktiviteter mitt liv består av, på ett sätt som både är tidsbesparande och ekonomiskt smart? Vad borde jag jobba med för att få utlopp för mina främsta styrkor och starkaste preferenser? Vilka människor borde jag omge mig med givet vad jag värdesätter och får energi av i relationer? Vilken frukost maximerar välmående, GOTT och energinivå samtidigt som den minimerar tillagningstid, diskmängd och kostnad?

    Optimerings-intresset gör sig bra vid sidan om ekonomi-plugg eftersom det innebär att dagligen matas med teorier om hur begränsade resurser bör användas för att uppnå bästa resultat. Det är värdefull kunskap om man vill maximera vinsten i företag, välståndet i länder samt i alla andra situationer där ett mål ska uppnås med begränsade medel. Det vill säga hela tiden, överallt. Att använda sin tid, sin energi och sina pengar på ett sätt som går i linje med det man vill uppnå är en rimlig metod oavsett om slutmålet är vinstmaximering, att förbättra världen så mycket som möjligt eller att leva ett härligt liv. Jag har tidigare skrivit om alternativkostnad, ett av de favorit-ekonomibegrepp som ligger i verktygslådan jag bär med mig genom livet. Nu ska vi snacka Paretos lag. 80/20-regeln.


    Pareto var en italiensk ekonom som upptäckte att 80 % av skörden från ärtorna i hans trädgård kom från 20 % av plantorna. Han observerade sedan ett liknande mönster i inkomstfördelningen i Italien: 80 % av tillgångarna fanns hos 20 % av befolkningen. Efter att Pareto riktat uppmärksamhet mot sambandet började man se det lite överallt. 80 % av företags försäljning kom från 20 % av kunderna. 80 % av problemen kom från 20 % av produkterna. 80 % av effekten kom från 20 % av orsakerna. The law of the vital few and the trivial many.

    80/20-regeln utgör ett tacksamt verktyg när man vill genomföra förbättringar eftersom den hjälper en att hitta källorna till både stora problem och stor nytta, och därmed indikerar hur man bör prioritera för att få störst effekt. Jag applicerar 80/20-regeln på allt från klädköp till välmående och framtidsplaner: 


    · Vilka 20 % av mina kläder använder jag 80 % av tiden?

    · Vilka 20 % förklarar 80 % av mitt välmående?
    · Vilka 20 % orsakar 80 % av den irritation jag upplever i vardagen?
    · Vilka 20 % av personerna i mitt liv bidrar till 80 % av glädjen?
    · Vilka 20 % av personerna i mitt liv bidrar till 80 % av problemen?
    · Från vilka 20 % kommer 80 % av min psykiska ohälsa?
    · Vilka 20 % av inslagen i mitt liv står för 80 % av meningsfullheten?

    · Vilka 20 % av mina ansträngningar idag kommer att förklara 80 % av min framgång i framtiden?
    · Vilka 20 % av dagen står för 80 % av min produktivitet?
    · Vilka 20 % av mina plugg-ansträngningar kommer att förklara 80 % av mitt betyg?
    · Vilka 20 % av mitt engagemang kommer att förklara 80 % av den positiva effekt jag bidar till i världen?

    Eftersom jag har diverse Excel-dokument med optimerings-underlättande statistik kan jag tillhandahålla ett axplock exakta procentsatser: 44 % av gångerna jag använder byxor har jag på mig svarta jeans och 36 % av gångerna jag har på mig ytterplagg har jag på mig min skinnjacka.


    Om jag vill ha en samarbetsvillig garderob verkar ett rimligt uppdrag för klädbudgeten vara att se till att de 20 % av plaggen jag använder 80 % av tiden är sådana jag trivs jävligt bra i. Om 80 % av min psykiska ohälsa uppstår under PMS, när jag är bakis, när jag inte har tränat eller när jag känner mig ensam för att jag inte varit tillräckligt mycket i sammanhang där jag känner tillhörighet, tycks det önskvärt att åtgärda de orsakerna eftersom det skulle höja lägstanivån för mitt välmående avsevärt. Om 80 % av min framtida världsförbättring kommer att bero på att jag lyckas sprida bra idéer till många människor, finns det goda skäl att idag ägna lite mer av min produktiva tid åt att öva på att skriva, och lite mindre tid åt skoluppgifterna som varken ger värdefull kunskap eller många poäng.


    Det viktiga är inte siffrorna 80/20. Det kan vara 70/30, 95/5, 62,5/37,5 osv osv. Det viktiga är insikten om att en stor del av effekten, positiv som negativ, i många fall kommer från en liten del av orsakerna. Genom att fokusera på resultatets största förklaringsvariabler kan man bättre närma sig det man vill uppnå, oavsett om det är en samarbetsvillig garderob, ett härligt liv eller att förbättra världen så mycket som möjligt.

  • Alternativkostnad – att disponera tid, energi & pengar


    En grå marsförmiddag 2008 lyfte jag luren där mamma försökte hålla tillbaka gråten medan hon berättade att Jacobs ihärdiga magont hade visat sig bero på leukemi, blodcancer. Han befann sig i en ambulans på väg mot Akademiska Universitetssjukhuset i Uppsala och farmor och farfar skulle snart hämta upp mig så att vi skulle kunna åka efter. Jag har suttit bredvid min lillebror i en sjukhussäng som den friska av oss. Han har tappat allt sitt hår, i hans underarm sitter en plastslang inopererad och för mig väntar en skolvecka med spanskaprov och utegympa. Han önskade sig möjligheten att överhuvudtaget få leva sitt enda liv, för mig var det bara att gå ut genom sjukhusets entrédörrar och sätta igång. 

    Det är sedan dess lite av Min Viktigaste Grej att göra något meningsfullt av den begränsade tid jag har fått till mitt förfogande. Jag vill ta i. Jag vill att det ska kännas i hjärtat på riktigt. Nu tänkte jag gå loss i tankar om att disponera tid, energi och pengar – ett konkret verktyg för att göra verklighet av de där stora och fina, men ganska luddiga, orden.


    Målet med att ha en disponeringsstrategi är att maximera nyttan av begränsade resurser. Detta oerhört teoretiska innebär det oerhört rimliga: jag har begränsat med tid, energi och pengar och vill använda dessa på ett så bra sätt som möjligt. Steg ett är därför att reda ut vad ”Så bra som möjligt” innebär, eftersom det blir svårt att prioritera om man inte vet vad prioriteringarna syftar till att uppnå. För mig handlar det inte om något mer komplicerat än att jag vill göra det som verkligen är viktigt för mig.

    Tid, energi och pengar är de begränsade resurser med vilka jag kan förvandla det som är viktigt för mig från punkter på ett papper till det liv jag vill leva. Till min hjälp har jag ett verktyg som jag nu utsätter för ett antal tokiga effekter för att göra maximalt minnesvärt, om det så bara är för dess otilltalande estetik:


    ALTERNATIVKOSTNAD!!!!


    Att tänka alternativkostnad handlar om att i beslutssituationer inte bara fokusera på vad man faktiskt väljer, utan också vara medveten om vad man väljer bort. Kostnaden (mätt i tid, energi och pengar) för ett val, är inte bara minuterna, ansträngningen eller kronorna du faktiskt lägger ner, utan också värdet av det bästa du hade kunnat göra med de resurserna istället. När jag väljer att sitta på ett möte med en förening i två timmar, väljer jag också bort att lägga motsvarande tid på att skriva en krönika. När jag köper latte och kanelbulle för 70 kr väljer jag bort en veckas favvomellanmål. När jag en fredag dricker alkohol och lägger mig sent, väljer jag också bort en av få förmiddagar då skrivandet slipper konkurrera med föreläsningar.


    Alternativkostnad är anledningen till att jag slutade podda och sitta i ideella organisationers styrelser – trivsamma aktiviteter som likväl tog många timmar från det som känns i hjärtat på riktigt. Det eliminerade scrollandet i Instagram-flödet under föreläsningar och satte detta ultimatum: antingen koncentrerar jag mig så att jag lär mig, eller så ägnar jag de där timmarna åt att skriva eller plugga själv istället. Det är också på grund av alternativkostnad jag bloggar med en ganska otillfredsställande uppdaterings-frekvens. Istället för att lägga tid på att skapa innehåll bara för att, vill jag hellre ägna fler timmar åt texterna jag verkligen vill få till. 

    Så nu har jag propagerat för det revolutionerande ”Gör mer av det du verkligen vill göra :-)”. Att detta inte redan praktiseras av alla, alltid, beror förmodligen på att det finns ganska goda anledningar att låta bli. Typ: det är jobbigt att uppfattas som helt jävla orimlig. Mer exakt: att knuffas fram av yttre omständigheter är kompatibelt med att vara till lags. Vill man rikta om sina strömmar av tid, energi och pengar mot det man verkligen vill, vill man att det ska bli annorlunda, då måste man också göra annorlunda. Börja sätta gränser, ställa sig på tvären, tacka nej. Att jag vill ha en perfekt basgarderob låter ju lite härligt liksom, men för att faktiskt närma mig denna kanske jag behöver tacka nej till att följa med mina kompisar till Way Out West och köpa skor för de tusenlapparna istället. Vill jag lägga mindre pengar på ovärd alkohol, behöver jag vara besvärlig/kreativ när det föreslås ölhäng. Vill jag ägna 22 h per dygn åt att skriva, läsa och pilla med mina Excel-dokument återstår ganska lite tid till typ… människor. Vill jag vidare fylla den något begränsade sociala kvot som blir över med mina viktigaste personer finns det alltså ingen tid över till de som varken är Word-dokument eller bästisar. Det är svårt bara att välja bort sådant som är direkt destruktivt, alternativkostnad handlar om att inse att även det som är ganska nice tar tid, energi och pengar från det som är viktigt på riktigt. Det handlar om att inte planera in saker bara för att de infaller på en tom plats i ens kalender, utan istället fråga sig: vill jag göra detta hellre än mina viktigaste grejer?


    Det här är självklart inte svart eller vitt. Jag är inte sjuk i huvudet. Jag sitter inte med nyttokalkyler inför alla val jag står inför. Jag har inte en militant nolltolerans mot ölhäng och jag rusar inte iväg skrikandes så fort andra än Mina Bästa Vänner tilltalar mig. Alternativkostnad är inte menat som ett sätt att ge mig själv riksångest varje gång jag frångår Det Ultimata Valet. Jag ser det snarare som ett verktyg för att behålla en önskad riktning i livet, ett sätt att undvika att oreflekterat lägga mycket tid, energi och pengar på det som inte är viktigt för mig. Att någon gång ibland spendera 100 kr på ovärd utemat eller tillbringa två timmar i ett socialt sammanhang där jag inte trivs är inget att hetsa upp sig över, men sker detta på veckobasis blir det 5 000 kr och 100 timmar på ett år. Och om man accepterar premissen ”saker omkring mig påverkar hur jag mår”, är steget därefter inte långt till insikten att omfördelade 5 000 kr och 100 h, från något oviktigt som tar energi till något viktigt som ger energi, kommer att ha en inverkan på ens välmående. 

    I takt med att jag har blivit bättre på att fokusera tid, energi och pengar mot det jag verkligen vill, har mitt liv börjat överensstämma mer och mer med listan över vad som är viktigt för mig. Jag har mer energi när jag umgås med mina bästa vänner, jag ägnar mer tid åt att skriva det jag verkligen vill skriva och jag har råd att köpa den där fantastiska skinnjackan. Det innebär inte att jag automatiskt har blivit världens lyckligaste människa vars ångest helt upphört och som numera inleder varje dag med en energisk soldans, men det har befriat mig från en pyrande frustration över att inte ha makten över mitt eget liv. Jag upplever inte längre att mitt liv är något annat än vad jag vill att det ska vara utan att jag kan göra något åt det. Jag upplever inte längre att jag försöker klamra mig fast vid en kalender som tycks ligga öppen för alla att kladda i, eller att mina pengar rinner mellan fingrarna utan att jag förstår vart de tar vägen. Jag känner istället att jag gör det jag verkligen vill göra därför att jag själv har valt det. Och om man nu, som ett resultat av sin lillebrors cancer, sätter upp den lilla ambitionen att ta vara på sitt enda liv, är det åtminstone en bra början.

  • Tänka mindre fel


    Inför min 18-årsdag ordnade jag en fest för 270 personer. Hyrde lokal, DJ, vakter och fotograf. Skapade ett Facebook-event och bjöd in. Sålde biljetter och planerade outfit. Mina föräldrar var inte superexalterade eftersom jag hade gått back 10 000 kr om ingen hade kommit. Men jag trodde på idén, folk kom, festen blev lyckad och utöver ett kul minne fick jag också med mig 4 000 kr i vinst. Syftet med att ta upp detta är inte främst att informera er om att jag som sjuttonåring stundtals hade god intuition, utan att illustrera hur mitt dittills outtalade, men självklara och grundläggande antagande ”vuxna/auktoriteter har rätt” sattes i gungning. Mina föräldrars skepsis mot festen som blev så lyckad, tillsammans med en rad andra händelser – läraren som påstod något som Google snabbt dementerade, redaktören på Vestmanlands Läns tidnings ungdomsredaktion som föreslog ändringar i min krönika som förstörde hela poängen – bidrog till att ett frö av tvivel började gro: om vuxna/auktoriteter hade fel nu, när mer hade de fel?


    Jag vill förstå hur världen är beskaffad och gillar filosofi eftersom ämnet, genom noggrant resonerande, gör ett ärligt försök att närma sig detta. Man talar om premisser som leder fram till en slutsats och att dessa tillsammans utgör ett argument. Premisserna utgörs av olika påståenden. I logiskt giltiga argument är slutsatsen en logisk konsekvens av premisserna: om premisserna är sanna följer det logiskt att slutsatsen också måste vara sann. Om slutsatsen inte är sann beror det på att någon (eller flera) av premisserna inte är sann(a). Det är således premisserna som är intressanta, eftersom slutsatsen bara följer av dessa.


    Ett exempel:

    Premiss 1: Om jag slår tån i en tröskel, så får jag ont

    Premiss 2: Jag slår tån i en tröskel

    Slutsats: Jag får ont


    Om det är sant att jag får ont om jag slår tån i en tröskel (premiss 1) och att jag slår tån i en tröskel (premiss 2) följer det logiskt att det är sant att jag får ont (slutsatsen). Att ta fram ett logiskt giltigt argument för varför feminism är nice är en uppgift för en kandidatuppsats, så läs inte detta som mitt slutgiltiga bidrag, men för att ge ett exempel på hur metoden kan användas för att analysera argument som är mindre lol än att slå tår i trösklar:


    Premiss 1: det råder inte jämställdhet idag (och definiera ”jämställdhet”)

    Premiss 2: att uppnå jämställdhet är önskvärt (och klargör varför det är önskvärt)

    Premiss 3: feminism är ett bra sätt för att uppnå jämställdhet (och definiera ”feminism” och ”ett bra sätt”)

    Premiss 4: om det är önskvärt att uppnå jämställdhet, och feminism är ett bra sätt för att uppnå jämställdhet, så är feminism nice

    Slutsats: feminism är nice


    Om argumentet ovan inte är logiskt giltigt och det inte är sant att feminism är nice (slutsatsen), så är det för att någon (eller flera) av premisserna inte är sann(a). I en värdelös diskussion om feminism gapar två sidor ”Feminism är nice!” respektive ”Feminism är onice!”, det vill säga skriker slutsatser. I en potentiellt mer givande diskussion klargör man vilken premiss man är oense om och varför och utgår därifrån. Återigen: i ett logiskt giltigt argument är slutsatsen är bara en logisk följd av premisserna, det intressanta ligger således i premisserna.


    Argument i samtal, debattartiklar och klassrumsdiskussioner är (tyvärr) sällan uppställda enligt ovan. Det man tydligt ”ser” är slutsatserna. ”Tillåt vinster i välfärden!”, ”Plugga juridik!”, ”Kapitalism är sämst!”. Eftersom det intressanta ligger i premisserna använder jag uppställning ovan för att analysera vad som sägs. Genom att fråga varför ett antal gånger kan man närma sig vilka antaganden, värderingar, fakta och mål (dvs premisser) slutsatsen kommer ifrån. Det kan till exempel finnas många skäl (premisser) till att föräldrar vill föreslå en viss utbildning (slutsats). De kanske bedömer att den vore ett bra steg på vägen mot ens långsiktiga mål:


    Premiss 1: ditt långsiktiga mål är att leva Suits life

    Premiss 2: du borde välja en utbildning som är ett bra steg på vägen mot ditt långsiktiga mål

    Premiss 3: juristutbildningen är ett bra steg på vägen mot att leva Suits life

    Slutsats: du borde välja juristutbildningen


    Det kan också vara så att utbildningen framför allt är ett effektivt medel för föräldrarna att få status:


    Premiss 1: du borde välja den utbildning som ger oss status

    Premiss 2: juristutbildningen ger oss status

    Slutsats: du borde välja juristutbildningen


    Utbildningen som föreslås är densamma i båda fallen, men beroende på varifrån rekommendationen kommer kan den leda en väldigt rätt eller väldigt fel. Det intressanta ligger i varför.


    När man går genom livet med metoden ovan och tar för vana att bemöta påståenden med varför blir man inte bara socialt påfrestande, man inser också att: inte bara har vuxna inte alltid rätt, det är sällan någon säger något riktigt genomtänkt. Man tror att folk har goda skäl för sina åsikter och handlingar, men efter några ”varför?” stöter man ofta på: ”Så är det bara”. ”Sunt förnuft”. ”Så har det alltid varit”. ”För att mina föräldrar/mitt land/min kultur/min generation/mina vänner/min skola/min religion/mitt parti/de personer jag följer på Instagram/Twitter/bloggar/alla andra säger/gör/tycker så”. Anledningar som är otillräckliga om man vill förstå, eller avgöra rimligheten i, hur verkligheten är beskaffad. Om sådana premisser hade varit giltiga hade vi fortfarande tyckt att slaveri, en platt jord och kvinnor utan rösträtt var bra idéer. Det faktum att någon säger något säger i sig inget om huruvida det är vare sig sant eller rimligt. Huruvida något är sant eller inte beror bara på hur det faktiskt ligger till, och det kan man närma sig genom att noggrant observera och resonera. För att avgöra om något är rimligt eller inte behöver man först ta fram en rimlighetens måttstock mot vilken man mäter fenomenet. Att göra det ordentligt innebär i praktiken att gå till botten med vad som är rätt och fel = det lilla projektet som sysselsatt filosofer i några tusen år.


    : – D


    Den lämpliga metoden för seminarier i filosofi är inte nödvändigtvis den lämpliga metoden för alla situationer i livet, därför behöver det inte vara ett problem att folks uppfattningar och handlingar sällan är resultatet av noggrant resonerande. Olika situationer förordar olika typer av tänkande och beslutsfattande och ganska ofta är det inte bara problemfritt, utan rentav önskvärt, att imitera andra. Jag kopierar gärna folk på Instagram rakt av när det kommer till exempelvis inredning eftersom det innebär att jag får ett bra resultat genom minimal ansträngning. Men i andra situationer kan det definitivt bli ett problem att agera på slutsatser som man inte tänkt igenom. Att aktörer tar beslut om hur de ska förbättra världen baserat på vad som känns bra snarare än vad som gör bra innebär att vi missar möjligheten att rädda miljontals liv. Att människor äter kött på det sätt vi gör idag och rättfärdigar det med oerhört svaga premisser som ”det är gott” och ”så har vi alltid gjort” håller liv i en industri som jag gissar att framtida generationer kommer att titta på oss med avsky för. Mina föräldrars skepsis mot min 18-årsfest grundande sig inte i en noggrann analys, utan i en känsla av oro och osäkerhet. Tänk om ingen kommer, tänk om du går back 10 000 kr. Men ”tänk om” är sällan användbart utan sällskap av sannolikhet. Man måste fråga sig: vad har vi goda skäl att förvänta oss? I Västerås fanns vid tidpunkten hundratals ungdomar vars helgprojekt ”Hitta fest” var så omfattande att de var beredda att åka 50 minuter svarttaxi till en nedgången klubbstuga mitt ute i skogen på fredagskvällarna. Det fanns anledning att tro att de skulle vara villiga att betala 70 kr för att få festa i en nice lokal i stan tillsammans med alla sina kompisar. 


    Jag är inne på min tredje högskoleutbildning och det har legat till grund för motstånd som jag också härleder till glappet mellan noggrant resonerande och conventional wisdom. I det senare finns ett antagande om att snabbt komma på plats. Säkra tryggheten. Trygg utbildning, tryggt heltidsjobb, trygg man, trygg villa, tryggt liv. Och med det målet framstår det onekligen som en dålig strategi att hoppa av utbildningar som ser bra ut på pappret. Men mitt mål har aldrig varit att snabbt säkra tryggheten. Mitt mål är ett meningsfullt liv. Då är det enda rimliga att söka sig vidare när man märker att det man gör varken känns i hjärtat på riktigt nu eller kommer att leda en till det som gör det. Och inte bara är detta något jag säger för att det låter bra, forskning bekräftar att det är oerhört svårt att på förhand tänka ut rätt livsbana och sedan gå raka vägen dit. Magkänslan är en strålande vägvisare i situationer man upplevt många gånger tidigare, men har inte mycket att komma med när det gäller sådant man inte har någon erfarenhet av, vilket är fallet med utbildnings- och karriärsval. Det är omöjligt att i förväg föreställa sig och utvärdera alla faktorer som kommer att spela in. Man behöver därför testa, reflektera, justera, testa igen och fortsätta så tills man hittar det som passar en på riktigt. 


    Här skulle någon kunna invända att man såklart vill hitta den sysselsättning som passar en strålande, men att den riktiga världen inte fungerar så. Att strävan efter att säkra tryggheten inte bara är en personlig preferens om vad ett bra liv innebär, utan en objektivt rationell strategi givet den värld vi lever i. Men stämmer det verkligen? Anledningen till att jag har självförverkligande mål är ju för att jag, tack vare de senaste decenniernas ökning i levnadsstandard, kan behandla tryggheten som en hygienfaktor. Det vill säga: frånvaron av trygghet får mig att må dåligt, varför jag vill hålla den på en okej nivå, men jag behöver inte maximera tryggheten. Mina mor- och farföräldrars ”allt går åt helvete” innebar att de kunde hamna på gatan, för mig innebär det att jag inte kan försörja mig på det som går i linje med mitt självförverkligande och därför får ”falla tillbaka” på ett ”vanligt ekonomijobb”. Går det ”riktigt illa” behöver jag kanske flytta hem till mina föräldrar tillfälligt. Morfars worst case scenario var farligt. Mitt är känslomässigt jobbigt och understimulerande, men innebär fortfarande en levnadsstandard som är förunnad några få procent av världens befolkning. Det ger mig goda skäl att se annorlunda på trygghet och risk än morfar. 


    Mina föräldrar ville mitt bästa när de var skeptiska till min fest, likaså de som har tyckt att det är en dålig idé att hoppa på och av utbildningar gång på gång. Människor som ägnar sig åt ineffektiva rädda världen-insatser gör det utifrån en vilja att göra gott. Och de som äter kött gör det inte primärt för att de önskar bidra till enormt lidande. Men goda intentioner garanterar inte goda resultat. När beslut och uppfattningar får viktiga konsekvenser för mig och andra försöker jag därför vara kompromisslös i mitt eftersträvande av goda skäl. Beslut om hur jag vill lägga upp mitt enda liv, vem jag vill vara, vad jag vill göra av min tid och hur jag vill använda min förmåga för att förbättra världen är alldeles för viktiga för att vara resultatet av slarvigt tänkande.


    Eftersom världen är, liksom, komplex är det svårt att ha konsekventa och sanningsenliga uppfattningar om något. Jag kan inte ge ett enda exempel på ett resonemang jag bär på som är perfekt logiskt giltigt. Men det faktum att man inte kan nå ända fram är inget argument för att vara långt ifrån. Mitt mål är inte att ha fulländade resonemang om allt, mitt mål är att ha så lite fel som möjligt när det är viktigt. Genom noggrant resonerande kan jag förhoppningsvis undvika i alla fall de största misstagen. Den lyckoforskning som psykologer, filosofer och läkare tagit fram ger förmodligen inte hela svaret på hur jag ska lägga upp mitt liv, men tycks ändå vara en bättre vägvisare 2019 än det recept som var relevant för farmor och farfar. Vuxna och auktoriteter har såklart rätt ibland, men om målet är att förstå världen och fatta välgrundade beslut tycks en bättre strategi vara att förlita sig på giltiga premisser. Det finns gott om smarta personer som man gör klokt i att lyssna jävligt noga på, men innan man låter andras slutsatser påverka ens liv finns det goda skäl att dubbelkolla att de vet vad de pratar om: Varför?