Focus on what matters

Det finns fler projekt jag vill förverkliga, fler böcker jag vill läsa och fler kvällar jag vill uppleva än vad det finns tid och energi under de 20 000 dagar jag har kvar. Att välja bort är oundvikligt, och fokus därför nödvändigt. Prioritera det som är viktigt på riktigt.

Explore my full potential, execute to the limits of my ability

Jag vill skapa mitt optimala liv och se vad jag kan åstadkomma om jag inte nöjer mig förrän jag har utforskat gränserna för min förmåga. Det är lätt att låta genomsnittets ständiga närvaro smitta av sig med fantasilösa ambitioner. Värj dig mot det. Härma inte andra bara för att de råkar stå bredvid. Leta upp mänsklighetens skarpaste hjärnor och lyssna på dem. Hur tänker de? Hur lever de? Elon Musk ägnar sina 24 timmar åt att försöka öka mänsklighetens chanser att överleva existentiella katastrofer genom att kolonisera Mars, göra det c00lt med elbilar och skapa brain-machine interface. Använd det som referenspunkt. Låt gränsen för din fulla potential sätta standarden för vad du försöker uppnå, inte de flestas medelmåttighet. 

Make a big contribution to something truly important

Varför arbeta på något om det inte är det viktigaste vi kan göra? Det finns mycket onödigt lidande att minska, och outnyttjad potential att släppa lös. Tack vare effektiv altruism behöver man inte låta insikten om världens enorma behov slå över i uppgivenhet, passivitet eller cynism. Ambitionen att förbättra så mycket som möjligt kan istället vara ett optimeringsproblem som kan ge mening och stimulans för en livstid. Höj lägstanivån, vidga horisonten för våra framsteg. Alternativkostnaden av att arbeta på problem som drabbar tiotals är stor om du istället kan hjälpa miljarder, så prioritera smart och rikta dina ansträngningar mot det som har störst effekt. När jag känner mig vilsen och osäker på vad jag ska göra med mitt liv påminner jag mig själv om att det finns en to do list att bocka av.

Respect autonomy, don’t cause unnecessary suffering

Respektera min och andras autonomi, orsaka inte lidande i onödan. Med frihet och självbestämmande finns utrymme att välja efter sitt eget tänkande och skapa det liv man vill. Utveckling är möjlig eftersom man kan göra annorlunda när det befintliga inte passar. Destruktivitet hålls på avstånd eftersom vi inte skadar orättfärdigt eller förväntar oss att andra ska handla mot sin vilja. Antingen vill båda, eller så blir det inget. Den enda vägen till relationer, utbyten och samarbete är att erbjuda genuint värde. Därifrån finns en stabil grund att bygga på. Vi öppnar dörrar till spiraler av ömsesidigt värdeskapande, inte ömsesidig uppoffring.

Have the integrity and courage to act from reason, wisdom & rationality

Tänk klart. Låt förnuft, rationalitet och visdom leda vägen. Ta beslut efter vad det finns goda skäl för, snarare än att oreflekterat knuffas fram av dogmer eller social press. Brist på eftertanke är inget att anpassa sig efter. Resonera från first principles. Fråga varför och kompromissa inte med logik. Ska man komma någonvart och få något gjort behöver man tro på saker som stämmer och göra saker som fungerar. Ha modet och integriteten att utforma ditt liv efter den rationella reflektionens slutsatser. Våga göra det som makes sense även när det är ensamt, läskigt och obekvämt.

Retain balance, clarity & perspective

Uppåt, framåt och ständig förbättring, men jag vill låta visdom och klarhet göra blodet, svetten och tårarna överflödiga på vägen dit. Jag vill mycket, men har alltid haft svårt för romantiserandet av sömnlösa nätter och dåliga vanor som följeslagare till stora ambitioner. Jag riktar gärna min fulla kapacitet mot det jag vill uppnå, men när hjärnan är mos är det dags att vila. För lite sömn gör mig osmart och oproduktiv. Det extra jobb jag får gjort av att sitta uppe en kväll, äts upp av att jag är ineffektiv och obeslutsam dagen efter. Jag har lika många timmar som Angela Merkel, så när ”tiden inte räcker till” är det dags att fundera över vad hon inte skulle ha på sin to do list överhuvudtaget. Jag vill nära ambitionerna med tydligt fokus, smarta prioriteringar, effektivt genomförande och goda vanor. Det är så mycket som blir enklare om man sover i åtta timmar, springer 6 km och tänker till i fem minuter innan man rusar iväg.

Embrace love, beauty, humor, inspiration & creativity

När skönhet, kreativitet, humor och njutning adderas till en bas av meningsfullhet smäller livet till på riktigt. Håll koll på ordningen. En vacker klänning och god mat är inte mycket värt i dåligt sällskap. Hedonism på helger kan inte kompensera för 40 timmars meningslöst arbete. Slarvigt tänkande framfört med humor lämnar en med reservationer. Dopamin från *livets goda* kan inte fylla tomrum från fundament som saknas. Men måla inte upp falska dikotomier. Man behöver inte vara tråkig bara för att man är intelligent eller ge upp estetiska ambitioner bara för att man arbetar med allvarliga problem. Med grunden på plats är det bara att ösa på med allt som gör livet härligare. Klä kristallklart tänkande i prosa som engagerar, välj vackra miljöer för viktigt arbete och förgyll vilan däremellan med njutning och glädje. Meningsfullheten ger en djupare tillfredsställelse, livets goda injicerar inspiration och energi. Vänd dig till rätt personer vid rätt tillfällen. Låt filosoferna lära dig tänka, men livsstilsbloggarna är bättre på att klä sig, inreda och ordna middagar.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag ska ägna ett år åt att ge skrivandet en ärlig chans. Inför andra har jag ibland refererat till det som min ”YOLO-plan” och folk har sagt att det är ”modigt”. Sättet på vilket vi har pratat om det ger sken av att det här innebär vissa ”risker”. Jag gillar att fatta beslut på goda grunder, så när jag får intrycket att det finns något oförnuftigt i skrivsatsningen upplever jag oro och stress. När jag försöker se klart på situationen har jag dock svårt att se hur de känslorna skulle vara befogade. Jag upplever snarare att vi automatiskt, men felaktigt, stämplar okonventionella val som riskfyllda och irrationella, vilket gör att planer som kanske make sense riskerar att framstå som svårare, läskigare och mer YOLO än vad de nödvändigtvis är. 

Att göra livsval är att ta beslut under osäkerhet – man vet inte exakt vad olika alternativ kommer att innebära, men behöver trots detta välja. I brist på möjligheten att ta beslut baserat på vad man vet med säkerhet, kan man som näst bästa alternativ ta beslut baserat på vad man har goda skäl att förvänta sig. Man gör en bedömning av vilka konsekvenser som kan följa av valet, och hur stor sannolikheten är för dessa. Sammantaget får man då ett förväntat utfall. Illustrerat som en ekvation skulle man kunna tänka sig något i stil med nedan:

Förväntat utfall av livsval = möjlig konsekvens 1 * sannolikhet för konsekvens 1 + möjlig konsekvens 2 
* sannolikhet för konsekvens 2 + ... möjlig konsekvens Y * sannolikhet för konsekvens Y

Om du läser detta från en mobil kan du behöva svepa åt höger i rutan för att se hela ekvationen.

De möjliga konsekvenserna kan vara både positiva och negativa och av olika karaktär – t ex monetära, känslomässiga och praktiska. En möjlig negativ konsekvens av mitt skrivinitiativ är att min studieskuld ökar med 130 000 kr. Den konsekvensen är väldigt sannolik eftersom jag i dagsläget ser CSN som det bästa sättet att ”finansiera” min plan:

Förväntat utfall av att ge skrivandet en ärlig chans i ett år = -130 000 kr * hög sannolikhet

En sannolik positiv konsekvens är att jag kommer att få mer information om hur min ”dröm” klarar sig i verkligheten:

Förväntat utfall av att ge skrivandet en ärlig chans i ett år = -130 000 kr * hög sannolikhet + 
mer information om vilken potential som finns i mitt skrivande * hög sannolikhet

Ekvationen kan fyllas på med ytterligare relevanta konsekvenser av valet, och sannolikheterna för dessa. I min ekvation skulle jag till exempel lägga till möjligheten att påverka världen positivt, att få en inkomst för skrivandet och den meningsfullhet jag skulle uppleva av att få ägna mig åt min favvo-aktivitet:

Förväntat utfall av att ge skrivandet en ärlig chans i ett år = -130 000 kr * hög sannolikhet + 
mer information om vilken potential som finns i mitt skrivande * hög sannolikhet + få leva 
Livets Liv och dagligen vara gråtig av tacksamhet för att jag får ägna min tid åt det jag vill * 
sannolikhet + förbättra världen * sannolikhet + inkomst * sannolikhet

Den här ekvationen är, som ni ser, jävligt oexakt och lämnar den noggrant lagde (inklusive mig själv) otillfredsställd. Konsekvenserna är ju inte ens uttryckta i samma enhet, det är ju pengar och känslor och världsförbättring om vartannat, så hur ska man kunna addera dem? I vilken enhet uttrycks det förväntade utfallet? Det här är helt rimliga invändningar som jag kommer att ignorera eftersom poängen med det här inlägget inte är att ta fram en robust ekvation för att utvärdera livsval. Poängen är, och det här kan även en otillfredsställande ekvation hjälpa till att illustrera: min upplevelse är att vi drar automatiska slutsatser om vilka utfall man kan förvänta sig av vissa val bara för att de kategoriseras som ”okonventionella”, och att detta beror på att vi drar automatiska slutsatser om komponenterna i ekvationen. Vi tar liksom lite för givet att okonventionella val innebär att riskera stora negativa konsekvenser och en låg sannolikhet att lyckas. Med andra ord, när vi hör om ett okonventionellt val drar vi automatiska slutsatser om hur dessa komponenter ser ut:

Förväntat utfall av livsval = möjlig negativ konsekvens x sannolikhet för negativ konsekvens + 
möjlig positiv konsekvens x sannolikhet för positiv konsekvens 

Därav YOLO, modigt och läskigt.

Problemet med att oreflekterat anta att de möjliga negativa konsekvenserna är väldigt stora, och att sannolikheten för de positiva konsekvenserna är väldigt liten, är att det snedvrider det förväntade utfallet till att se sämre ut än vad det i verkligheten kanske är. Som i vilken ekvation som helst: när ett negativt tal är väldigt stort och ett positivt tal är väldigt litet (pga multiplicerat med låg sannolikhet) blir differensen negativ. Ett okonventionellt livsval kan såklart ha ett förväntat negativt utfall. Det kan såklart innebära att riskera stora negativa konsekvenser och en låg sannolikhet att lyckas. Men det är inget som per definition gör att okonventionella val har de egenskaperna. Låt oss gå igenom komponenterna en i taget:

Möjliga negativa konsekvenser

Förväntat utfall av livsval = möjlig negativ konsekvens x sannolikhet för negativ konsekvens + möjlig 
positiv konsekvens x sannolikhet för positiv konsekvens

Det är hjälpsamt att skriva ner sitt worst case-scenario, eftersom det tydliggör vilken ”botten” man faktiskt riskerar. Mitt värsta tänkbara (ekonomiska) scenario av att ge skrivandet en ärlig chans i ett år är att jag utökar min studieskuld till CSN med 130 000 kr. Det finns ingen anledning att tro att jag inte skulle kunna placera mat på bordet, min ekonomi kommer ju att se ut som under de senaste tre åren. 130 000 kr är såklart mycket pengar, men jag har en trygg utbildning att ”falla tillbaka” på. Om jag om ett år tycker att min privatekonomi är i ett icke-önskvärt tillstånd är det sannolikt att jag kan få ett jobb och ändra på det.

När man bedömer risk är det värdefullt att skilja mellan ”farligt” och ”jobbigt”. Av någon anledning föreställer man sig att ens botten innebär typ hemlöshet, när ett privilegium med att vara medelklassbarn i Sverige 2019 är att man sällan riskerar att falla lägre än till flickrummet hemma hos sina föräldrar. Det vi ser som ”går åt helvete” är en tillvaro som är förunnad några få procent av världens befolkning. Våra worst case scenarios kan definitivt vara känslomässigt, socialt och praktiskt jobbiga, men det är svårt att se att de skulle vara farliga. För mig har det varit värdefullt att inse att jag sällan riskerar mer på vägen mot det jag vill uppnå än andras oförståelse. Jag vill inte riskera farligt, men tycker att det är värt att utsätta sig för potentiellt jobbigt för möjligheten att uppnå awesome grejer i livet. 

Det är rimligt att beakta negativa konsekvenser när man utvärderar livsalternativ. Det är också rimligt att tänka klart kring vilka dessa faktiskt är, och därefter ställa dem i proportion till vad man vill uppnå. Många som läser det här har både en högre utbildning och sina föräldrars soffa att falla tillbaka på. Fatta vilka bra grejer som skulle kunna komma av om personer med bra idéer valde att testa vägarna där det värsta som kan hända är att behöva sova på den senare i några månader. 

Vi går vidare till nästa komponent:

Sannolikhet för positiva konsekvenser

Förväntat utfall av livsval = möjlig negativ konsekvens x sannolikhet för negativ konsekvens + möjlig 
positiv konsekvens x sannolikhet för positiv konsekvens 

Två potentiella positiva konsekvenser av att ge skrivandet en ärlig chans är att jag skulle kunna försörja mig på det samt använda det som mitt verktyg för att förbättra världen. Mer specifikt skulle det kunna innebära en inkomst på 250 000 kr per år och att 100 personer väljer en karriär med stor impact som ett resultat av något jag skrivit. Att uppnå detta är inte gjort i en handvändning, men om man gör sina möjliga positiva konsekvenser superkonkreta, snarare än låter dem vara ett abstrakt ”framgång”, är det enklare att utvärdera hur sannolika de är. En inkomst på 250 000 kr per år innebär att i genomsnitt 5 000 personer behöver vara villiga att betala 50 kr årligen för mitt skrivande (eller någon annan kombination av antal personer och belopp som ger produkten 250 000 kr). 5 000 personer låter mycket, men om jag skulle börja skriva på engelska innebär det 0,625 personer per en miljon i världen. Motsvarande 6,25 personer i Sverige. Ändå inte så osannolikt att det inte är värt att ge en chans?

Jag har lite till övers för naivitet när det kommer till att ”följa sin dröm”. Det är ju en FAVVO-historia att J.K. Rowling blev refuserad av 12 förlag innan Harry Potter till slut publicerades. Men av detta följer ju inte att alla som har en passion och fortsätter att försöka kommer att bli miljardärer. Sannolikheten för de positiva konsekvenserna behöver inte vara stor bara för att man känner starkt för något och håller på länge. Dessa historier skulle kunna legitimera att ägna ett liv åt att försöka åstadkomma något som man kanske skulle göra bäst i att ge upp så snabbt som möjligt, så att man kan peka ut en annan riktning istället. Så hur vet man om man är J.K. Rowling eller en person som borde övergå till sin plan B? Det vill säga: hur vet man hur hög sannolikheten är för de positiva konsekvenserna i ens ekvation? Mer information tycks hjälpsamt, och sådan kan man samla på sig genom att göra mindre test. Att Harry Potter blev refuserad 12 gånger utgör en tacksam artikelrubrik, men jag har svårt att tro att J.K. Rowling fick noll indikatorer på att det fanns potential i historien innan den blev utgiven. Den gick inte hem hos förlagen, men det kanske fanns folk i hennes närhet med bra omdöme som trodde på böckerna? Hon kanske märkte att barn som fick läsa Harry Potter blev helt uppslukade? Att ge den här bloggen en ärlig chans under ett år är ett sådant test. Det kommer inte att ge Hela Svaret på vilken potential som finns i skrivandet under ett helt liv, men om jag ger det mitt best shot under så många timmar så borde en eventuell potential åtminstone visa sig i någonting.

Lika lite som jag har till övers för att sätta skygglappar för verkligheten och låta sin starka känsla överdriva sannolikheten för att lyckas, har jag för att använda samma skygglappar för att underskatta densamma. Det man vill åt är ju en rättvisande bild. En sådan kan man närma sig genom att låta rationalitet (dvs förnuft, logik och fakta) snarare än konventioner ligga till grund för sin bedömning.

När Elon Musk tänkte rationellt kom han fram till att det verkar rimligt att kolonisera Mars för att minska sannolikheten för att mänskligheten utrotas av en existentiell katastrof på jorden, och startade SpaceX. Om man 2008 hade tänkt rationellt hade man förmodligen kunnat förutse att influencers skulle bli en GREJ. Man kunde observera att hundratusentals personer var intresserade av att följa bloggares liv dagligen. Samtidigt var det sedan länge känt att det är marknadsföringsmässigt guld när konsumenter får produkt-rekommendationer från någon de känner ett förtroende för. De flesta associerar förmodligen ”ett rationellt karriärval” med något annat än rymdentreprenörer och influencers, men då misstar man rationalitet för att innebära en automatisk slutsats. Rationalitet säger i sig inget om vilken slutsats man ska komma fram till, det handlar om vilken metod man ska använda för att ta sig dit. När världen förändras, förändras också de handlingar som är rationella i den. Att diskvalificera influencer som ”riktigt jobb” bygger inte på vilken verklighet som kan observeras, utan på att låta vana, känslor och tradition ligga till grund för bedömningen av vad ”ett riktigt jobb” är. Det vill säga en metod som är raka motsatsen till rationalitet. Det är okonventionellt att starta ett rymdbolag och att bli influencer, men det är inte nödvändigtvis irrationellt.

Okonventionella val kan såklart vara irrationella. Att starta ett företag för en produkt som det inte finns en efterfrågan för är irrationellt. Det är irrationellt att följa min dröm om att skriva om det inte finns anledning att tro att i genomsnitt 5 000 personer kommer att vara villiga att betala 50 kr om året för det, eller att 100 personer skulle ändra karriärval på grund av det. Men det irrationella ligger inte i det okonventionella, utan i att den ekvation man ställt upp för att bedöma det förväntade utfallet består av komponenter som backas upp av svaga argument. Om någon skulle kunna ge goda skäl till varför jag har tänkt fel om vad som kan förväntas av skrivandet skulle jag lyssna, för det skulle innebära att de antaganden jag använder för att motivera skriv-satsningen inte håller. Däremot ska planen inte förkastas för att konventioner triggar igång automatiska reaktioner av att det man gör med sitt liv efter en ekonomi-examen inte är att blogga.

Det är inte säkert att mitt skriv-år resulterar i de positiva konsekvenser jag hoppas på, liksom att det inte är säkert att investeringar ger avkastning. Men man undviker inte att investera bara för att man inte är helt säker på att få tillbaka sina pengar. Man investerar när man bedömer att den nytta man har goda skäl att förvänta sig är tillräckligt stor för att det ska vara värt att utsätta sig för risken. Okonventionella livsval kan vara YOLO, men de kan också vara resultatet av att tänka klart om komponenterna i ekvationen, snarare än låta dem grumlas av conventional wisdom. Jag har kallat det YOLO att investera några framtida månadslöner i möjligheten att utforma mitt drömliv, men egentligen borde jag nog kalla det irrationellt att låta bli. 

Några lästips:

The Cook and the Chef: Musk’s Secret Sauce

How to Pick a Career (That Actually Fits You)

1 000 True Fans

Skrivandet har legat och stört i bakgrunden i typ tio år. På jobb har jag haft post-its och anteckningsblock bredvid mig på skrivbordet där jag krafsat ner tankar som distraherat mig från uppgiften som ligger framför mig. Jag har varit på väg till föreläsningar men blivit ståendes i hallen i 25 minuter för att få ner något resonemang i telefonen innan jag glömmer bort det. Riskerat mina fingrar och den sista batteritiden i minusgrader för att inte gå miste om formuleringar som dykt upp. Jag har hoppat över tentor för att jag har haft så bra skriv-flow dagarna innan. Krupit ur famnen tillhörande den jag varit tillsammans med när vi ska sova, tassat upp till skrivbordet och slagit upp datorn. Hans undrande blick och vänta, jag måste bara få ner det här. Suttit vägg i vägg med obligatoriska seminarium, från vilka min frånvaro senare resulterat i kompletteringsuppgifter, för att det inte går att sitta av två timmar när hjärnan går på högvarv och fingrarna vill rusa över tangentbordet. Jag har börjat anteckna medan jag gått ut genom dörren, och tittat upp från telefonen vid spärrarna vid Slussen och insett att plånboken ligger kvar hemma. Jag som vanligtvis dubbelkollar fyra gånger att dator-laddare, matlåda och gaffel är med och att spisen är avstängd.

Något händer när skrivandet kickar in. Det är en tillvaro av total närvaro och meningsfullhet. Ett undantagstillstånd där allt annat bara får lösa sig. Där känner jag mig hemma, som att jag är precis där jag ska vara. Det är dit jag längtar när jag gör annat. Om jag lämnar min hjärna i fred, slutar distrahera den, är det till skrivandet den söker sig. Formulerar meningar och resonemang medan jag borstar tänderna, duschar, lagar mat och när jag precis har vaknat. Det finns annat jag tror att jag skulle kunna göra bra, men jag tror att den enda arenan där jag överhuvudtaget skulle ha en chans att åstadkomma något som är stort på riktigt har med en viss typ av skrivande att göra. Jag säger inte att det nödvändigtvis kommer att hända, jag säger bara att om någonstans, så där. För det är skillnad mellan att tycka att något är ganska nice, och att bry sig om det på riktigt. För skrivandet lägger jag med nöje ner tusentals timmar utan att få en krona betalt. Tackar nej till alkohol och sena kvällar för att min hjärna ska fungera bra dagen efter. Hoppar över utlandssemestrar eftersom de kostar tusenlappar, och för tusenlappar måste man jobba i ganska många timmar, och de timmarna lägger jag hellre på att skriva. Jag placerar gärna skrivandet i mitten, och utformar resten av mitt liv runt det.

Trots detta har jag aldrig övervägt skrivandet som livsalternativ tillräckligt seriöst för att förvandla drömmen till en to do-list. Jag har tänkt många what if, men aldrig ordnat praktiska detaljer för att kunna sätta igång. Förmodligen handlar det om att jag, medvetet eller omedvetet, låtit de referenspunkter jag växt upp med sätta mentala ramar för vad man kan göra med sitt liv. Där jag kommer ifrån jobbar man inte med att skriva. Det kanske kan vara en hobby, men det är inget man försörjer sig på. Inga föräldrar skriver. Allas föräldrar är ingenjörer, sjuksköterskor, lärare och ekonomer. De jobbar på ABB och Bombardier. Har jobb som är tydliga, konkreta och trygga. Någon skriver uppenbarligen, för i bokhyllan står böcker och i tidningen finns text, men det är några andra som gör det.

En insikt som följer av att utsätta sig för nya sammanhang är att det som är självklart på ett ställe, inte nödvändigtvis är det på ett annat. Under de senaste tre åren har jag tillbringat ganska mycket tid med de som jag antar är dessa ”andra”. På Handels går personer vars föräldrar är några av Sveriges mest framgångsrika skribenter. På Handels har några av Sveriges mest framgångsrika skribenter själva gått. Och på Handels ligger ”skriva” inom ramarna för vad man kan göra med sitt liv. Jag har regelbundet blivit imponerad av personer i min klass, men vad jag har insett av att ha tillbringat mycket tid omgiven av dessa ”andra”, dessa individer som tydligen ska göra allt det där som vi i Västerås inte ska göra, är att det som framför allt skiljer oss åt inte är förmåga, utan vad vi överhuvudtaget får för oss att ge en chans.

Kanske är det för att jag efter tre år på Handels har slutat reagera på den retorik som under de första veckorna fick mig att le generat och himla med ögonen. Ni är Sveriges framtid. Ni kan göra vad ni vill när ni går ut härifrån. Ta er grej och uträtta stordåd. Kanske beror det på att rösten i bakhuvudet fortsätter tjata om att det jag egentligen ska göra är att skriva, och att jag märker att det leder till att jag inte tar mig an något annat helhjärtat. Kanske beror det på att jag har hittat sammanhang där personer har som mål att utforma ramarna för en mänsklig tillvaro på Mars, och att det som referenspunkt för vad man kan göra med sitt liv, snarare än ”ingenjör på Bombardier i Västerås”, på ett väldigt tillfredsställande vis plötsligt får skrivandet att framstå som ganska genomförbart. Kanske är det för att jag har börjat eftersträva att resonera from first principle vid viktiga beslut, och att det har lett till slutsatsen att om jag inte ska ägna mitt enda liv åt min högsta dröm, ska det åtminstone vara för att verkligheten ger mig goda skäl att tro att det inte finns tillräckligt med potential i mitt skrivande, inte för att dogma från min uppväxt hindrar mig från att ens försöka. Förmodligen är det en kombination av nyss nämnda, men nu har jag i alla fall fått för mig att göra som dessa ”andra” och ge det en chans. Nu har jag, äntligen, förvandlat skrivandet till en to do-list.

Jag är klar med min kandidat, och det jag tänkte göra nu är att ägna ett år åt att ge skrivandet en ärlig chans. Ta det från att vara parenteser i livet till att placera det i centrum. Plocka fram listan över blogginlägg som jag verkligen vill skriva, och skriva dem. Göra det helhjärtat och ordentligt. Göra de prioriteringar och skapa de rutiner i mitt liv som krävs för att det ska bli av. Jag kommer att läsa en distanskurs som ger mig CSN, samt jobba cirka 20 % per vecka. Målet med det här är inte att slå igenom. Det är inte nu eller aldrig. Mina favorit-skribenter är i regel dubbelt så gamla som jag själv och jag förväntar mig inte att min förmåga ska utvecklas i någon snabbare takt än deras. Målet är snarare att få mer information om hur skrivandet står sig när jag utsätter det för verkligheten. Dess förstaplats på livsalternativs-listan bygger ju nämligen på två antaganden:

1. Att jag skulle trivas ypperligt med ett liv där jag får ägna en stor del av min produktiva tid åt att skriva en viss typ av texter.

2. Att skrivandet har tillräckligt stor potential för att jag ska kunna använda det som mitt verktyg för att förbättra världen så mycket som möjligt, samt få en rimlig inkomst för det.

Om de antagandena stämmer är skrivandet indeed ett topp-alternativ. Det innebär ju en tillvaro som utgör mitt, liksom, drömliv. Men eftersom jag aldrig har gett skrivandet en ordentlig chans så vet jag varken hur jag skulle trivas med ett liv där jag skriver skitmycket eller vilken potential som finns i en sådan ansträngning. Det är klart att skrivandet framstår som min ultimata livssituation när jag förknippar det med korta, intensiva infall av total närvaro. Men hur är det som vardag? Jag vill att den skrivande tillvaron om ett år ska ha blivit stött och blött i verkligheten, så att jag kan jämföra det med andra alternativ.

Det deltidsjobb jag kommer att ha är det jag tror att jag borde göra om skrivandet inte har tillräckligt stor potential: jobba med kommunikation, strategi och operationellt arbete i en organisation vars mål är att förbättra världen så mycket som möjligt. Jag ska vara Head of Operations & Communications på Effektiv Altruism Sverige. När jag berättade om tjänsten för farfar så lyssnade han uppmärksamt, och bad sedan om skriftligt material så att han skulle kunna läsa på, stryka under och repetera (haha<333). I det KOMPENDIUM jag har sammanställt och distribuerat till familjemedlemmar som försöker förstå vad jag ska göra med mitt liv kan man läsa ungefär detta:

Effektiv altruism är en filosofi och (internationell) social rörelse som tar avstamp i frågan ”Hur kan man göra så mycket gott som möjligt?” och som har den inte super-slappa ambitionen att ge ett så tillfredsställande svar som möjligt. Dvs med hjälp av förnuft och vetenskapliga metoder. På köpet kommer en rad andra frågor, som man försöker besvara enligt samma metodik, till exempel: Vilka är världens största och viktigaste problem? Hur tacklar man dem effektivast? Hur kan man som individ göra störst skillnad med sina resurser? Vart ska man donera sina pengar för att de ska göra störst skillnad? Vilken karriär ska man välja? Effektiv altruism som rörelse består av organisationer och individer som på olika sätt jobbar med att försöka besvara bl a frågorna ovan och agera på de svar man kommit fram till. Effektiv Altruism Sverige, där jag är anställd, är en ideell förening som jobbar med att sprida kunskap om de här idéerna, bygga ett community för personer som tilltalas av dem och hjälpa individer som vill förbättra världen att göra det på ett sätt som inte bara känns bra, utan som också gör väldigt mycket bra.

Att komma i kontakt med effektiv altruism var ju lite som att hitta hem för mig. Kombinationen av hjärna, hjärta och uppkavlade ärmar. Det mest meningsfulla målet jag kan tänka mig, stor intellektuell integritet i utformandet av strategin för att nå dit och imponerande förmågor med vilka man tar sig an den planen. Är så tacksam över att få vara i ett sammanhang som inspirerar mig till så jävla vettiga grejer. Läs bättre böcker. Tänk större. Utveckla dina förmågor. Resonera noggrannare. Fokusera på de största och viktigaste frågorna. Använd din fulla potential för att förbättra världen så mycket som möjligt.

Att jobba för Effektiv Altruism Sverige är att jobba för min favorit-organisation, och att göra det som Head of Operations & Communications är att göra det i en roll om vilken jag under arbetsintervjun kunde göra det väldigt befriande: säga att jag genuint tror att den skulle passa mig skitbra. Jag har ingen övre gräns för hur mycket stimulans jag finner i att fundera över hur begränsade resurser ska användas för att uppnå meningsfulla mål, och att jobba med Operations handlar om exakt det: se till att det som görs i den dagliga verksamheten på effektivast möjliga sätt bidrar till organisationens mål. Och så har jag skrivit, fotat och publicerat regelbundet i över tio år pga liksom: jag tycker att det är skitkul.

Jag har trivts bra på Handels. Samt känt: JAG HAR SÅ MYCKET I MIG SOM VILL UT kan jag bara få rikta min förmåga mot något som jag faktiskt, verkligen, på riktigt, bryr mig skitmycket om. Det här året ska jag ägna mig åt det jag genuint bryr mig mest skitmycket om: skrivandet och effektiv altruism. Det är som att ba: varsågod, här är spelplanen, det är bara att sätta igång.

Så, vad kan ni förvänta er av den här bloggen? Jag eftersträvar att publicera inlägg regelbundet, men lägger samtidigt stor vikt vid att det jag ger ifrån mig ska vara ordentligt genomarbetat, och vet inte än med vilken takt jag kan producera inlägg som håller den kvalitet jag önskar. Det får lite visa sig under resans gång. Min favoritbloggare var i princip frånvarande i ett år pga ägnade sig åt en ”massive post”, och jag tycker liksom att det är rimligt. Det tar tid att göra saker ordentligt. Min nuvarande hypotes är att jag kommer att publicera inlägg oftare än en gång i månaden, men förmodligen inte oftare än en gång i veckan. Jag har skapat en mejllista. Om man vill slippa antiklimaxet i att gå in på bloggen och se samma rubrikhelvete stirra på en ytterligare en dag så kan man skriva upp sig på den HÄR, och så får man ett mejl när jag har publicerat ett nytt inlägg. Information Om Nytt Inlägg är det enda syftet mejllistan fyller, och förutsatt att detta är information man vill ta del av borde det vara en mejllista som upplevs som hyfsat o-vidrig. Man kan även prenumerera på bloggen via Bloglovin HÄR.

Med det sagt: låt arbetet med att ge drömjäveln en ärlig chans börja.

En av mina HOBBIES är att fundera över vilka skruvar jag kan vrida på för att optimera olika delar av mitt liv. Hur bygger jag upp en garderob som gör det skitenkelt att klä på sig sådant jag trivs i inför de aktiviteter mitt liv består av, på ett sätt som både är tidsbesparande och ekonomiskt smart? Vad borde jag jobba med för att få utlopp för mina främsta styrkor och starkaste preferenser? Vilka människor borde jag omge mig med givet vad jag värdesätter och får energi av i relationer? Vilken frukost maximerar välmående, GOTT och energinivå samtidigt som den minimerar tillagningstid, diskmängd och kostnad?

Optimerings-intresset gör sig bra vid sidan om ekonomi-plugg eftersom det innebär att dagligen matas med teorier om hur begränsade resurser bör användas för att uppnå bästa resultat. Det är värdefull kunskap om man vill maximera vinsten i företag, välståndet i länder samt i alla andra situationer där ett mål ska uppnås med begränsade medel. Det vill säga hela tiden, överallt. Att använda sin tid, sin energi och sina pengar på ett sätt som går i linje med det man vill uppnå är en rimlig metod oavsett om slutmålet är vinstmaximering, att förbättra världen så mycket som möjligt eller att leva ett härligt liv. Jag har tidigare skrivit om alternativkostnad, ett av de favorit-ekonomibegrepp som ligger i verktygslådan jag bär med mig genom livet. Nu ska vi snacka Paretos lag. 80/20-regeln.

Pareto var en italiensk ekonom som upptäckte att 80 % av skörden från ärtorna i hans trädgård kom från 20 % av plantorna. Han observerade sedan ett liknande mönster i inkomstfördelningen i Italien: 80 % av tillgångarna fanns hos 20 % av befolkningen. Efter att Pareto riktat uppmärksamhet mot sambandet började man se det lite överallt. 80 % av företags försäljning kom från 20 % av kunderna. 80 % av problemen kom från 20 % av produkterna. 80 % av effekten kom från 20 % av orsakerna. The law of the vital few and the trivial many.

80/20-regeln utgör ett tacksamt verktyg när man vill genomföra förbättringar eftersom den hjälper en att hitta källorna till både stora problem och stor nytta, och därmed indikerar hur man bör prioritera för att få störst effekt. Jag applicerar 80/20-regeln på allt från klädköp till välmående och framtidsplaner: 

· Vilka 20 % av mina kläder använder jag 80 % av tiden?

· Vilka 20 % förklarar 80 % av mitt välmående?
· Vilka 20 % orsakar 80 % av den irritation jag upplever i vardagen?
· Vilka 20 % av personerna i mitt liv bidrar till 80 % av glädjen?
· Vilka 20 % av personerna i mitt liv bidrar till 80 % av problemen?
· Från vilka 20 % kommer 80 % av min psykiska ohälsa?
· Vilka 20 % av inslagen i mitt liv står för 80 % av meningsfullheten?

· Vilka 20 % av mina ansträngningar idag kommer att förklara 80 % av min framgång i framtiden?
· Vilka 20 % av dagen står för 80 % av min produktivitet?
· Vilka 20 % av mina plugg-ansträngningar kommer att förklara 80 % av mitt betyg?
· Vilka 20 % av mitt engagemang kommer att förklara 80 % av den positiva effekt jag bidar till i världen?

Eftersom jag har diverse Excel-dokument med optimerings-underlättande statistik kan jag tillhandahålla ett axplock exakta procentsatser: 44 % av gångerna jag använder byxor har jag på mig svarta jeans och 36 % av gångerna jag har på mig ytterplagg har jag på mig min skinnjacka.

Om jag vill ha en samarbetsvillig garderob verkar ett rimligt uppdrag för klädbudgeten vara att se till att de 20 % av plaggen jag använder 80 % av tiden är sådana jag trivs jävligt bra i. Om 80 % av min psykiska ohälsa uppstår under PMS, när jag är bakis, när jag inte har tränat eller när jag känner mig ensam för att jag inte varit tillräckligt mycket i sammanhang där jag känner tillhörighet, tycks det önskvärt att åtgärda de orsakerna eftersom det skulle höja lägstanivån för mitt välmående avsevärt. Om 80 % av min framtida världsförbättring kommer att bero på att jag lyckas sprida bra idéer till många människor, finns det goda skäl att idag ägna lite mer av min produktiva tid åt att öva på att skriva, och lite mindre tid åt skoluppgifterna som varken ger värdefull kunskap eller många poäng.

Det viktiga är inte siffrorna 80/20. Det kan vara 70/30, 95/5, 62,5/37,5 osv osv. Det viktiga är insikten om att en stor del av effekten, positiv som negativ, i många fall kommer från en liten del av orsakerna. Genom att fokusera på resultatets största förklaringsvariabler kan man bättre närma sig det man vill uppnå, oavsett om det är en samarbetsvillig garderob, ett härligt liv eller att förbättra världen så mycket som möjligt.

En grå marsförmiddag 2008 lyfte jag luren där mamma försökte hålla tillbaka gråten medan hon berättade att Jacobs ihärdiga magont hade visat sig bero på leukemi, blodcancer. Han befann sig i en ambulans på väg mot Akademiska Universitetssjukhuset i Uppsala och farmor och farfar skulle snart hämta upp mig så att vi skulle kunna åka efter. Jag har suttit bredvid min lillebror i en sjukhussäng som den friska av oss. Han har tappat allt sitt hår, i hans underarm sitter en plastslang inopererad och för mig väntar en skolvecka med spanskaprov och utegympa. Han önskade sig möjligheten att överhuvudtaget få leva sitt enda liv, för mig var det bara att gå ut genom sjukhusets entrédörrar och sätta igång. 

Det är sedan dess lite av Min Viktigaste Grej att göra något meningsfullt av den begränsade tid jag har fått till mitt förfogande. Jag vill ta i. Jag vill att det ska kännas i hjärtat på riktigt. Nu tänkte jag gå loss i tankar om att disponera tid, energi och pengar – ett konkret verktyg för att göra verklighet av de där stora och fina, men ganska luddiga, orden.

Målet med att ha en disponeringsstrategi är att maximera nyttan av begränsade resurser. Detta oerhört teoretiska innebär det oerhört rimliga: jag har begränsat med tid, energi och pengar och vill använda dessa på ett så bra sätt som möjligt. Steg ett är därför att reda ut vad ”Så bra som möjligt” innebär, eftersom det blir svårt att prioritera om man inte vet vad prioriteringarna syftar till att uppnå. För mig handlar det inte om något mer komplicerat än att jag vill göra det som verkligen är viktigt för mig.

Tid, energi och pengar är de begränsade resurser med vilka jag kan förvandla det som är viktigt för mig från punkter på ett papper till det liv jag vill leva. Till min hjälp har jag ett verktyg som jag nu utsätter för ett antal tokiga effekter för att göra maximalt minnesvärt, om det så bara är för dess otilltalande estetik:

ALTERNATIVKOSTNAD!!!!

Att tänka alternativkostnad handlar om att i beslutssituationer inte bara fokusera på vad man faktiskt väljer, utan också vara medveten om vad man väljer bort. Kostnaden (mätt i tid, energi och pengar) för ett val, är inte bara minuterna, ansträngningen eller kronorna du faktiskt lägger ner, utan också värdet av det bästa du hade kunnat göra med de resurserna istället. När jag väljer att sitta på ett möte med en förening i två timmar, väljer jag också bort att lägga motsvarande tid på att skriva en krönika. När jag köper latte och kanelbulle för 70 kr väljer jag bort en veckas favvomellanmål. När jag en fredag dricker alkohol och lägger mig sent, väljer jag också bort en av få förmiddagar då skrivandet slipper konkurrera med föreläsningar.

Alternativkostnad är anledningen till att jag slutade podda och sitta i ideella organisationers styrelser – trivsamma aktiviteter som likväl tog många timmar från det som känns i hjärtat på riktigt. Det eliminerade scrollandet i Instagram-flödet under föreläsningar och satte detta ultimatum: antingen koncentrerar jag mig så att jag lär mig, eller så ägnar jag de där timmarna åt att skriva eller plugga själv istället. Det är också på grund av alternativkostnad jag bloggar med en ganska otillfredsställande uppdaterings-frekvens. Istället för att lägga tid på att skapa innehåll bara för att, vill jag hellre ägna fler timmar åt texterna jag verkligen vill få till. 

Så nu har jag propagerat för det revolutionerande ”Gör mer av det du verkligen vill göra :-)”. Att detta inte redan praktiseras av alla, alltid, beror förmodligen på att det finns ganska goda anledningar att låta bli. Typ: det är jobbigt att uppfattas som helt jävla orimlig. Mer exakt: att knuffas fram av yttre omständigheter är kompatibelt med att vara till lags. Vill man rikta om sina strömmar av tid, energi och pengar mot det man verkligen vill, vill man att det ska bli annorlunda, då måste man också göra annorlunda. Börja sätta gränser, ställa sig på tvären, tacka nej. Att jag vill ha en perfekt basgarderob låter ju lite härligt liksom, men för att faktiskt närma mig denna kanske jag behöver tacka nej till att följa med mina kompisar till Way Out West och köpa skor för de tusenlapparna istället. Vill jag lägga mindre pengar på ovärd alkohol, behöver jag vara besvärlig/kreativ när det föreslås ölhäng. Vill jag ägna 22 h per dygn åt att skriva, läsa och pilla med mina Excel-dokument återstår ganska lite tid till typ… människor. Vill jag vidare fylla den något begränsade sociala kvot som blir över med mina viktigaste personer finns det alltså ingen tid över till de som varken är Word-dokument eller bästisar. Det är svårt bara att välja bort sådant som är direkt destruktivt, alternativkostnad handlar om att inse att även det som är ganska nice tar tid, energi och pengar från det som är viktigt på riktigt. Det handlar om att inte planera in saker bara för att de infaller på en tom plats i ens kalender, utan istället fråga sig: vill jag göra detta hellre än mina viktigaste grejer?

Det här är självklart inte svart eller vitt. Jag är inte sjuk i huvudet. Jag sitter inte med nyttokalkyler inför alla val jag står inför. Jag har inte en militant nolltolerans mot ölhäng och jag rusar inte iväg skrikandes så fort andra än Mina Bästa Vänner tilltalar mig. Alternativkostnad är inte menat som ett sätt att ge mig själv riksångest varje gång jag frångår Det Ultimata Valet. Jag ser det snarare som ett verktyg för att behålla en önskad riktning i livet, ett sätt att undvika att oreflekterat lägga mycket tid, energi och pengar på det som inte är viktigt för mig. Att någon gång ibland spendera 100 kr på ovärd utemat eller tillbringa två timmar i ett socialt sammanhang där jag inte trivs är inget att hetsa upp sig över, men sker detta på veckobasis blir det 5 000 kr och 100 timmar på ett år. Och om man accepterar premissen ”saker omkring mig påverkar hur jag mår”, är steget därefter inte långt till insikten att omfördelade 5 000 kr och 100 h, från något oviktigt som tar energi till något viktigt som ger energi, kommer att ha en inverkan på ens välmående. 

I takt med att jag har blivit bättre på att fokusera tid, energi och pengar mot det jag verkligen vill, har mitt liv börjat överensstämma mer och mer med listan över vad som är viktigt för mig. Jag har mer energi när jag umgås med mina bästa vänner, jag ägnar mer tid åt att skriva det jag verkligen vill skriva och jag har råd att köpa den där fantastiska skinnjackan. Det innebär inte att jag automatiskt har blivit världens lyckligaste människa vars ångest helt upphört och som numera inleder varje dag med en energisk soldans, men det har befriat mig från en pyrande frustration över att inte ha makten över mitt eget liv. Jag upplever inte längre att mitt liv är något annat än vad jag vill att det ska vara utan att jag kan göra något åt det. Jag upplever inte längre att jag försöker klamra mig fast vid en kalender som tycks ligga öppen för alla att kladda i, eller att mina pengar rinner mellan fingrarna utan att jag förstår vart de tar vägen. Jag känner istället att jag gör det jag verkligen vill göra därför att jag själv har valt det. Och om man nu, som ett resultat av sin lillebrors cancer, sätter upp den lilla ambitionen att ta vara på sitt enda liv, är det åtminstone en bra början.

Inför min 18-årsdag ordnade jag en fest för 270 personer. Hyrde lokal, DJ, vakter och fotograf. Skapade ett Facebook-event och bjöd in. Sålde biljetter och planerade outfit. Mina föräldrar var inte superexalterade eftersom jag hade gått back 10 000 kr om ingen hade kommit. Men jag trodde på idén, folk kom, festen blev lyckad och utöver ett kul minne fick jag också med mig 4 000 kr i vinst. Syftet med att ta upp detta är inte främst att informera er om att jag som sjuttonåring stundtals hade god intuition, utan att illustrera hur mitt dittills outtalade, men självklara och grundläggande antagande ”vuxna/auktoriteter har rätt” sattes i gungning. Mina föräldrars skepsis mot festen som blev så lyckad, tillsammans med en rad andra händelser – läraren som påstod något som Google snabbt dementerade, redaktören på Vestmanlands Läns tidnings ungdomsredaktion som föreslog ändringar i min krönika som förstörde hela poängen – bidrog till att ett frö av tvivel började gro: om vuxna/auktoriteter hade fel nu, när mer hade de fel?

Jag vill förstå hur världen är beskaffad och gillar filosofi eftersom ämnet, genom noggrant resonerande, gör ett ärligt försök att närma sig detta. Man talar om premisser som leder fram till en slutsats och att dessa tillsammans utgör ett argument. Premisserna utgörs av olika påståenden. I logiskt giltiga argument är slutsatsen en logisk konsekvens av premisserna: om premisserna är sanna följer det logiskt att slutsatsen också måste vara sann. Om slutsatsen inte är sann beror det på att någon (eller flera) av premisserna inte är sann(a). Det är således premisserna som är intressanta, eftersom slutsatsen bara följer av dessa.

Ett exempel:

Premiss 1: Om jag slår tån i en tröskel, så får jag ont

Premiss 2: Jag slår tån i en tröskel

Slutsats: Jag får ont

Om det är sant att jag får ont om jag slår tån i en tröskel (premiss 1) och att jag slår tån i en tröskel (premiss 2) följer det logiskt att det är sant att jag får ont (slutsatsen). Att ta fram ett logiskt giltigt argument för varför feminism är nice är en uppgift för en kandidatuppsats, så läs inte detta som mitt slutgiltiga bidrag, men för att ge ett exempel på hur metoden kan användas för att analysera argument som är mindre lol än att slå tår i trösklar:

Premiss 1: det råder inte jämställdhet idag (och definiera ”jämställdhet”)

Premiss 2: att uppnå jämställdhet är önskvärt (och klargör varför det är önskvärt)

Premiss 3: feminism är ett bra sätt för att uppnå jämställdhet (och definiera ”feminism” och ”ett bra sätt”)

Premiss 4: om det är önskvärt att uppnå jämställdhet, och feminism är ett bra sätt för att uppnå jämställdhet, så är feminism nice

Slutsats: feminism är nice

Om argumentet ovan inte är logiskt giltigt och det inte är sant att feminism är nice (slutsatsen), så är det för att någon (eller flera) av premisserna inte är sann(a). I en värdelös diskussion om feminism gapar två sidor ”Feminism är nice!” respektive ”Feminism är onice!”, det vill säga skriker slutsatser. I en potentiellt mer givande diskussion klargör man vilken premiss man är oense om och varför och utgår därifrån. Återigen: i ett logiskt giltigt argument är slutsatsen är bara en logisk följd av premisserna, det intressanta ligger således i premisserna.

Argument i samtal, debattartiklar och klassrumsdiskussioner är (tyvärr) sällan uppställda enligt ovan. Det man tydligt ”ser” är slutsatserna. ”Tillåt vinster i välfärden!”, ”Plugga juridik!”, ”Kapitalism är sämst!”. Eftersom det intressanta ligger i premisserna använder jag uppställning ovan för att analysera vad som sägs. Genom att fråga varför ett antal gånger kan man närma sig vilka antaganden, värderingar, fakta och mål (dvs premisser) slutsatsen kommer ifrån. Det kan till exempel finnas många skäl (premisser) till att föräldrar vill föreslå en viss utbildning (slutsats). De kanske bedömer att den vore ett bra steg på vägen mot ens långsiktiga mål:

Premiss 1: ditt långsiktiga mål är att leva Suits life

Premiss 2: du borde välja en utbildning som är ett bra steg på vägen mot ditt långsiktiga mål

Premiss 3: juristutbildningen är ett bra steg på vägen mot att leva Suits life

Slutsats: du borde välja juristutbildningen

Det kan också vara så att utbildningen framför allt är ett effektivt medel för föräldrarna att få status:

Premiss 1: du borde välja den utbildning som ger oss status

Premiss 2: juristutbildningen ger oss status

Slutsats: du borde välja juristutbildningen

Utbildningen som föreslås är densamma i båda fallen, men beroende på varifrån rekommendationen kommer kan den leda en väldigt rätt eller väldigt fel. Det intressanta ligger i varför.

När man går genom livet med metoden ovan och tar för vana att bemöta påståenden med varför blir man inte bara socialt påfrestande, man inser också att: inte bara har vuxna inte alltid rätt, det är sällan någon säger något riktigt genomtänkt. Man tror att folk har goda skäl för sina åsikter och handlingar, men efter några ”varför?” stöter man ofta på: ”Så är det bara”. ”Sunt förnuft”. ”Så har det alltid varit”. ”För att mina föräldrar/mitt land/min kultur/min generation/mina vänner/min skola/min religion/mitt parti/de personer jag följer på Instagram/Twitter/bloggar/alla andra säger/gör/tycker så”. Anledningar som är otillräckliga om man vill förstå, eller avgöra rimligheten i, hur verkligheten är beskaffad. Om sådana premisser hade varit giltiga hade vi fortfarande tyckt att slaveri, en platt jord och kvinnor utan rösträtt var bra idéer. Det faktum att någon säger något säger i sig inget om huruvida det är vare sig sant eller rimligt. Huruvida något är sant eller inte beror bara på hur det faktiskt ligger till, och det kan man närma sig genom att noggrant observera och resonera. För att avgöra om något är rimligt eller inte behöver man först ta fram en rimlighetens måttstock mot vilken man mäter fenomenet. Att göra det ordentligt innebär i praktiken att gå till botten med vad som är rätt och fel = det lilla projektet som sysselsatt filosofer i några tusen år.

: – D

Den lämpliga metoden för seminarier i filosofi är inte nödvändigtvis den lämpliga metoden för alla situationer i livet, därför behöver det inte vara ett problem att folks uppfattningar och handlingar sällan är resultatet av noggrant resonerande. Olika situationer förordar olika typer av tänkande och beslutsfattande och ganska ofta är det inte bara problemfritt, utan rentav önskvärt, att imitera andra. Jag kopierar gärna folk på Instagram rakt av när det kommer till exempelvis inredning eftersom det innebär att jag får ett bra resultat genom minimal ansträngning. Men i andra situationer kan det definitivt bli ett problem att agera på slutsatser som man inte tänkt igenom. Att aktörer tar beslut om hur de ska förbättra världen baserat på vad som känns bra snarare än vad som gör bra innebär att vi missar möjligheten att rädda miljontals liv. Att människor äter kött på det sätt vi gör idag och rättfärdigar det med oerhört svaga premisser som ”det är gott” och ”så har vi alltid gjort” håller liv i en industri som jag gissar att framtida generationer kommer att titta på oss med avsky för. Mina föräldrars skepsis mot min 18-årsfest grundande sig inte i en noggrann analys, utan i en känsla av oro och osäkerhet. Tänk om ingen kommer, tänk om du går back 10 000 kr. Men ”tänk om” är sällan användbart utan sällskap av sannolikhet. Man måste fråga sig: vad har vi goda skäl att förvänta oss? I Västerås fanns vid tidpunkten hundratals ungdomar vars helgprojekt ”Hitta fest” var så omfattande att de var beredda att åka 50 minuter svarttaxi till en nedgången klubbstuga mitt ute i skogen på fredagskvällarna. Det fanns anledning att tro att de skulle vara villiga att betala 70 kr för att få festa i en nice lokal i stan tillsammans med alla sina kompisar. 

Jag är inne på min tredje högskoleutbildning och det har legat till grund för motstånd som jag också härleder till glappet mellan noggrant resonerande och conventional wisdom. I det senare finns ett antagande om att snabbt komma på plats. Säkra tryggheten. Trygg utbildning, tryggt heltidsjobb, trygg man, trygg villa, tryggt liv. Och med det målet framstår det onekligen som en dålig strategi att hoppa av utbildningar som ser bra ut på pappret. Men mitt mål har aldrig varit att snabbt säkra tryggheten. Mitt mål är ett meningsfullt liv. Då är det enda rimliga att söka sig vidare när man märker att det man gör varken känns i hjärtat på riktigt nu eller kommer att leda en till det som gör det. Och inte bara är detta något jag säger för att det låter bra, forskning bekräftar att det är oerhört svårt att på förhand tänka ut rätt livsbana och sedan gå raka vägen dit. Magkänslan är en strålande vägvisare i situationer man upplevt många gånger tidigare, men har inte mycket att komma med när det gäller sådant man inte har någon erfarenhet av, vilket är fallet med utbildnings- och karriärsval. Det är omöjligt att i förväg föreställa sig och utvärdera alla faktorer som kommer att spela in. Man behöver därför testa, reflektera, justera, testa igen och fortsätta så tills man hittar det som passar en på riktigt. 

Här skulle någon kunna invända att man såklart vill hitta den sysselsättning som passar en strålande, men att den riktiga världen inte fungerar så. Att strävan efter att säkra tryggheten inte bara är en personlig preferens om vad ett bra liv innebär, utan en objektivt rationell strategi givet den värld vi lever i. Men stämmer det verkligen? Anledningen till att jag har självförverkligande mål är ju för att jag, tack vare de senaste decenniernas ökning i levnadsstandard, kan behandla tryggheten som en hygienfaktor. Det vill säga: frånvaron av trygghet får mig att må dåligt, varför jag vill hålla den på en okej nivå, men jag behöver inte maximera tryggheten. Mina mor- och farföräldrars ”allt går åt helvete” innebar att de kunde hamna på gatan, för mig innebär det att jag inte kan försörja mig på det som går i linje med mitt självförverkligande och därför får ”falla tillbaka” på ett ”vanligt ekonomijobb”. Går det ”riktigt illa” behöver jag kanske flytta hem till mina föräldrar tillfälligt. Morfars worst case scenario var farligt. Mitt är känslomässigt jobbigt och understimulerande, men innebär fortfarande en levnadsstandard som är förunnad några få procent av världens befolkning. Det ger mig goda skäl att se annorlunda på trygghet och risk än morfar. 

Mina föräldrar ville mitt bästa när de var skeptiska till min fest, likaså de som har tyckt att det är en dålig idé att hoppa på och av utbildningar gång på gång. Människor som ägnar sig åt ineffektiva rädda världen-insatser gör det utifrån en vilja att göra gott. Och de som äter kött gör det inte primärt för att de önskar bidra till enormt lidande. Men goda intentioner garanterar inte goda resultat. När beslut och uppfattningar får viktiga konsekvenser för mig och andra försöker jag därför vara kompromisslös i mitt eftersträvande av goda skäl. Beslut om hur jag vill lägga upp mitt enda liv, vem jag vill vara, vad jag vill göra av min tid och hur jag vill använda min förmåga för att förbättra världen är alldeles för viktiga för att vara resultatet av slarvigt tänkande.

Eftersom världen är, liksom, komplex är det svårt att ha konsekventa och sanningsenliga uppfattningar om något. Jag kan inte ge ett enda exempel på ett resonemang jag bär på som är perfekt logiskt giltigt. Men det faktum att man inte kan nå ända fram är inget argument för att vara långt ifrån. Mitt mål är inte att ha fulländade resonemang om allt, mitt mål är att ha så lite fel som möjligt när det är viktigt. Genom noggrant resonerande kan jag förhoppningsvis undvika i alla fall de största misstagen. Den lyckoforskning som psykologer, filosofer och läkare tagit fram ger förmodligen inte hela svaret på hur jag ska lägga upp mitt liv, men tycks ändå vara en bättre vägvisare 2019 än det recept som var relevant för farmor och farfar. Vuxna och auktoriteter har såklart rätt ibland, men om målet är att förstå världen och fatta välgrundade beslut tycks en bättre strategi vara att förlita sig på giltiga premisser. Det finns gott om smarta personer som man gör klokt i att lyssna jävligt noga på, men innan man låter andras slutsatser påverka ens liv finns det goda skäl att dubbelkolla att de vet vad de pratar om: Varför?